Janne, Jenny, Jennifer...same shit different name.

Som ny på en arbetsplats är det väldigt många namn att lära sig, men inte nog med det, jag behöver också veta mitt eget.
På mitt första jobb hade jag en äldre syriansk man som chef. Honom har jag mycket att tacka för och han finns ofta i mina tankar.
Han hade ett litet barnbarn vid namn Jennifer, vilket gick alldeles utmärkt att uttala, men när det kom till den kortare versionen Jenny, stötte han på patrull. Därför kallade han mig Janne under fem års tid.
Det var minst sagt en märklig känsla när det sakta men säkert gick upp för mig att jag faktiskt lyssnade till det tilltalet, även utanför jobbet. Inte bara för att det är ett maskulint namn utan även för att min egen far heter just så. Än i dag reagerar jag till det.
På nästa jobb kallades jag oftast för Pundarmagneten, inte särskilt smickrande men nog en sanning till dags dato.
Nästkommande chef, eller främst hans lillebror kallade mig Jennifer första halvåret. Till slut kände jag mig manad att fråga om han verkligen visste att jag hette Jenny.
- Javisst, men Jennifer är mycket finare. blev det raka svaret och så fick det bli de efterföljande sex åren.
Och så nu.
Min första dag på jobbet ropade någon på Jennifer, och jag svarade i kör med min kollega.
Lite generad fick jag då förklara att det inte alls var mitt namn utan att jag reagerat instinktivt.
Dagen därpå ropade någon mitt namn, men inte heller denna gång var det jag som var målet.
Nej, för att göra det hela lite enklare kallas nämligen min kollega Jennifer även för Jenny och Jempa.
Nu gäller det att agera snabbt  om jag ska skaffa ett eget artistnamn.
Annars får jag väl anpassa mig till nya chefens förslag....ännu en gång.
 
ps. Eventuella namnförslag lämnas nedan. ds.
 

Från älskad till fruktad.

Jenny, saknar du ditt gamla jobb ibland? frågade en kollega av ren nyfikenhet.
- Javisst gör jag det. Det kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat. Det var ju så stor del av mig själv.
Jag saknar inte allt men många delar av det. Framförallt kan jag sakna den jag var där.
Den sista meningen kändes på något vis rätt, men jag kunde inte riktigt sätta ord på exakt vad jag menade.
Sakta formulerades ändå förklaringen:
I mitt gamla jobb överraskade jag folk med ett glatt leende och trevliga samtal. Folk blev glada att se mig och tyckte om mitt sätt att tilltala dem. Jag kände mig bekräftad varje dag och de kom ju in för att de skulle handla. Jag behövde aldrig  dem att handla.
När jag nu hälsar på kunder på samma naturligt glada sätt, går de genast i försvarsposition. Nej nej, jag vill inte ha nån jobbig säljare på halsen som försöker få mig att köpa massa grejer jag inte vill ha. Stenhårda blickar, bistra miner....
Med något som kan liknas vid ett strupslag i självförsvarskurser slår de mig med:
- JAG VILL INTE HA HJÄLP! JAG VILL BARA TITTA LITE. ( gärna också innan jag hunnit säga hej)
- Absolut, det finns ju så mycket härligt att titta på nu när alla höstplagg kommit in, kvittrar jag vidare men känner mig genast lite mindre.
En gång är ingen gång....
Men att upprepade gånger bli så tydligt avvisad är lite som att bli ratad på krogen...20 gånger på en kväll.
Man känner sig liksom inte helt omtyckt. Och blir man nobbad av någon på krogen känner man antagligen ingen större lust att fortsätta snicksnacka med denna, men här gäller det att försöka återuppta ett samtal... YEAY!!!!!
Givetvis ska man inte ta åt sig av dessa toksågningar men innan man vänjer sig vid att bli fruktad för ens blotta uppenbarelse så känner man sig rätt kass.
Även sjukt bra sälj kan inledas med en monstersågning. Och det är väl det som håller hoppet uppe, att man tillslut även får en liten bekräftelse på att man faktiskt inte är pestsmittad.
Då känns det så in i h-lvete skönt att kunden avrundar med:
ÅH, vilken tur att vi träffade dig! Du visste precis vad vi behövde och du är ju så trevlig. Alldeles lagom säljare är du! Din chef måste vara så nöjd med att ha dig här. Får jag ringa dig och be om tips innan jag klär mig på mornarna? Hihi hoho.
Energin man får av dessa ord är oerhört stimulerande, precis som när man äntligen får bekräftelse i ett dåligt förhållande alltså. Man fortsätter för att uppnå den tillfredsställelsen igen, och igen och igen. Och när kicken väl kommer är det bättre än allt annat i världen...just då.
 
 
 

Så undviker jag att näcka på jobbet.

Nytt jobb, nya arbetsförhållanden och massor av nya ansikten.
Just nu fullkomligt bombas jag av intryck. De attackerar mig från alla håll, utan att jag har möjlighet att ducka.
Det är inte bara arbetsuppgifterna i sig utan även allt runt om.
Kurser mitt under arbetsdagen som erbjuder champagne och jordgubbar. Det bjuds på snittar och choklad, kollektions-DNA och univers. Det ska tänkas på signaturköp, dubbelkvitton, bonusuttag och nyckelpoäng. Returer och retroaktiva registreringar. Det ska rastas och lunchas och samkvämas med kollegor.
Allt är nytt, trevligt nytt.
Men precis som vid andra tillfällen med många nya intryck blir en del konsekvenser mindre angenäma för mig.
Som att plötsligt gå naken bland kunderna.
Jag vet inte om det har att göra med alla ogenerade damkroppar som blottats  för mig de senaste veckorna, men varje natt sedan jobbstarten har jag slagit upp ögonen och trott att jag befunnit mig i butiken, naken.
Givetvis har detta skapat en mycket obehaglig känsla. Inte bara för att jag faktiskt är naken utan för att jag blir förbannad över att de öppnat varuhuset innan jag hunnit klä mig, vilket i sanningens namn är rätt oförskämt! Sedan jag rusar runt i ett par minuter för att kunna skyla mig med något, och ungefär samtidigt som detta sker vaknar jag också till och inser att jag är ensam, i en lägenhet i Bromma och inte i ett stort varuhus i Stockholm city.
Detta inträffar inte en gång per natt, utan minst två. Bara detta projekt känns som ett heltidsjobb och borde rimligtvis kunna resultera i nån form utav obekväm arbetstids-ersättning. Vet dock inte riktigt om jag är beredd att presentera förslaget för mina arbetsgivare.
Som den rediga kvinna jag trots allt är, söker jag ändå lösningar på problemen jag stöter på.
Så numera frångår jag mina vanliga läggningsrutiner. Jag avstår att sova i "evakostym" och iklär mig istället fotlånga mjukisbyxor och t-shirt innan jag kryper till kojs. Det förhindrar i för sig inte att jag går i sömnen, men jag gör det i alla fall inte naken bland rika damer.
 
 
 

Medveten fulhet är bästa försvar.

När man går på dejt kan man ganska snabbt avgöra om den nya bekantskapen är av intresse eller ej.
Redan vid presentationen, som antingen är kopplad till ett handslag eller en kram, kan man avgöra om det kommer leda till något.
Alltså, inom 30 sekunder vet du om det över huvud taget finns en möjlighet till fortsättning.
Inte med det sagt att man kan vända på klacken och gå efter nämnda tid, men då vet man att det inledda samtalet egentligen bara är början på slutet.
I motsats till vad många tror är jag inte särskilt ytlig.
Föremålet för träffen behöver inte vara Guds gåva till kvinnan, men i alla fall en god bit på väg att vara det för mig.
Och visst, även om han till en början faller mig i smaken kan det givetvis ändras i en handvändning. ( Det finns som ni tidigare läst en hel drös herrar som bevisat detta, exempelvis den senaste, Kokain-mannen.)

Men det där intresset måste finnas där från början. Det som gör att nyfikenheten väcks och så även självmedvetenheten.
Det är nämligen den som först och främst visar om du kan bli charmad eller inte.
Är du intresserad blir du mycket medveten om hur du själv agerar under dejten. Du blir mån om hur du uppfattas av den som sitter framför dig.
Man svär inombords om orden kommer fram fel, ty är man lite förtjust är det lätt att svamla.
" Tusan, jag skulle aldrig ha sagt så, då kanske han tror så här eller så där eller helt enkelt att jag är helt bränd" bla bla bla.
Hur man själv ser ut blir plötsligt lite viktigare än annars och även hur man själv uppfattas som lyssnare.
Prata inte för mycket, prata inte för mycket. går likt ett mantra inombords men likt förbannat känner man att man pratar just för mycket, om egentligen ingenting, även om man faktiskt inte gör det. I själva verket blir man lite mer tillbakadragen.
Är du däremot inte intresserad spelar ovanstående ingen som helst roll.
Är man inte intresserad avslöjar man gärna för mycket om sig själv. Visst kan det även finnas yttre faktorer som påverkar, såsom alltför uppsluppen stämning omkring eller lite för mycket innanför västen, men överlag handlar det om att avleda.
Då gör man sig medvetet lite mindre attraktiv. Som för att skydda sig mot ett intresse från andra parten.
Som den gången en kille var tvungen att sova över då sista tåget (i dubbel bemärkelse) gått.
Jag hade inga planer på några nattliga amorösa äventyr, och klädde mig således i boxershorts, kärringknut och bettskena, vilket ingen normal herre skulle tända på. Den optimala förfulningen!
 
Man kan dra vilka rövare som helst, gärna så osmickrande som möjligt, bara för att bli lite fulare i den andres ögon Håret åker gärna upp i en tantfrisyr och hållningen kanske sjunker ihop en aning...för det spelar ingen som helst roll längre, och han ska inte heller tycka det...
Och tycker inte han heller det, så blir avskedet betydligt lättare.
 
Sammanfattningsvis: Om vi nån gång går på dejt och jag 1) sätter upp håret  2) river av pinsamma rövare från förr, då är jag  alltså helt enkelt inte intresserad.