Det är ingen idé att hålla det hemligt längre.

Jag har länge velat fram och tillbaka. Slitits mellan att hemlighålla och att avslöja.
Men nu känns det som jag nått den punkt då tiden är inne.
Jag försökte in i det sista att kämpa emot, men till slut blev yttre krafter för stora att hantera. Det var inte ett aktivt val, utan en handling skapad av grupptryck. Jag kapitulerade.
Jag har blivit en kramare.
Vad i hela friden är det du säger? kanske du tänker just nu.
Men ja, kanske kan man lära gamla hundar att sitta trots allt?
I den här nya mjukare miljön jag nu befinner mig (min arbetsplats), är kramen en självklar del i vardagen, också  bland kollegor.  Det som jag tappert kämpat mot under så många år.
Famntaget är där. Varje dag.
Och som med alla obehagliga saker så vänjer man sig även vid detta. Att det var överväldigande första månaderna kan jag inte neka till, men ju längre tiden går desto mer naturligt blir det.
Tro för allt i världen inte att det är fritt fram nu. Ett visst motstånd finns kvar i mig. Främlingar gör sig icke bevär.
Fast vem vet, fortsätter den fysiska utvecklingen i den här takten finns risk att jag grips för sexuellt ofredande mot okända människor ute i julhandeln.
Så se upp där ute och ha ögon i nacken.....
 

Jag, en sviken fotgängare.

Jag går väldigt sällan runt och känner mig sviken av samhället. Men när förslaget om snabbfiler för fotgängare rann ut i sanden för några år sedan, kände jag mig just sviken.
Jag jobbar sedan 13 år i innerstaden och vill som alla andra komma smidigt till och från jobbet.
Men folk går överlag alldeles för långsamt för att detta skulle vara möjligt.
Jag vill inte vara den som är den, det vill jag verkligen inte, men nog tycker jag att vi borde kunna styra upp nåt slags gå-kort för stadsflanörer.
Det är väl inte för mycket begärt att folk ska vara medvetna om vad som sker runt om dom?
Precis som vi ser det som självklart att bilister måste genomgå en utbildning för att få föra fram ett fordon, borde vi faktiskt också se till att folk utbildas i "gång bland andra" innan de tar sina första steg i massorna.
Som första punkt i denna läroplan:
Var uppmärksam på din omgivning.
Vid eventuella stopp pga akuta facebook-uppdateringar, slå ner på takten, vrid huvudet bakåt för att upptäcka eventuella medgängare. Stig sedan åt sidan innan stopp för att undvika sammanstötning.
Överlag bör inga stopp ske utan att använda "backspegel".
Går du ute bland folk är jämnt flöde viktigt för strukturen. Är du av någon anledning inte förmögen att hålla tempo, bör ditt något slöare ske i en inre fil.
Blicken bör vara riktad i den riktning du färdas i, så länge inga svängar/stopp planeras.
Varför inte införa markering av sväng? För cyklister funkar höger/ vänsterarm utmärkt som redskap.
Har du svårt att hantera trappsteg bör denna aktivitet ske åt sidorna i trappan. Gärna med tillgång till de lämpligt placerade räckena.
Är du lite mindre rapp i fötterna än genomsnittet, finns ingen anledning att tränga sig före då du med största sannolikhet ändå blir passerad av en nu något uppretad medgängare.
Bestämmer du plötsligt att utdela en bamsekram till någon du möter, bör dina armars räckvidd beräknas.
 
Det är väldigt basala punkter.
Jag är inte i avsaknad av empati, inte heller sympati, för äldre eller sjuka människor som kanske inte kan ta sig fram så snabbt som jag önskar. Jag vill bara att de ska vara lite mer medvetna om sin egen placering, och andras.
 
 
 
 
 
 

Veckan som gått. Godbitar ur vardagen.

Det har varit en intensiv vecka på många sätt. Många jobbtimmar är tillryggalagda och dessutom har julhandeln dragit igång. Brist på tid och energi gör att skrivandet hamnat lite i skymundan och därför tänkte jag ist sammanfatta veckan i korthet.
 
Veckans:
-inledningsfraser:
- Hej, jag hånglade med en operasångare igår. ( för mig nästan obekant kollega)
- Hej, jag höll på att bajsa på mig på vägen hit men hann precis. ( för mig något mer bekant kollega)
 
-toksälj:
Kvinnan som köpte en fjädercape för 5900 kr istället för en sjal. Vad säger man, potato potato?
 
-hälsning:
Jag - Hej!
Hon -Nej.
 
-brott.
Kvinnan som förskräckt talade om den fruktansvärda upplevelsen att bli bestulen på sin Michael Kors-plånbok, Kanske var det mer integritetskränkande än fall med andra plånböcker?
 
-flopp.
Tackade nej till att medverka i en talkshow då jag inte ville vara med i tv men hamnade mitt i en dokumentärinspelning på jobbet samma eftermiddag.
 
-politiker.
Sveriges jämställdhetsminister, en fullkomligt förtjusande kvinna. Henne vill jag hänga med mer!
 
-icke-skryt.
- Jag vill ju inte låta skrytsam, men jag brukar varje år gå på Nobelfesten.
 
Allt ovanstående kan tyckas trivialt, särskilt med tanke på punkten som komma skall:
 
-chock.
Från ingenstans sköljde illamåendet över mig och jag kastade upp i en papperskorg i butiken.
Det är svårt att återfå värdigheten efter en sådan incident.
 

Välkommen till förstärkningsordets Mecka.

Min vokabulär har genomgått några ändringar de senaste månaderna. Självfallet pratar jag fortfarande som en gammal människa, vilket påpekades så sent som på kursen jag var på i fredags.
Ett vidrigt rollspel skulle då genomlidas inför gruppen och motspelaren var en person i chefsposition.
Omdömet gällande mitt bidrag blev:
- Det märks verkligen att du säljer till en  äldre kund.
Att det antagligen inte alls stämmer utan att det är för att min person genomsyras av åldringstendenser, valde jag att hålla inne med.
Men utöver det kan det vara så att mitt ordförråd ändå fått sig en ungdomlig spark i ändan. Huruvida det är positivt eller ej låter jag vara osagt.
Supersnygg
Jättecool
Jättehäftig
Jättevacker
Superraffig
Skitsnygg
As-cool
Ovannämnda ord slår en från höger och vänster. Från nedersta planet till översta. Från öppning till stängning. Måndag till söndag, troligen även från januari till december.
Och de behövs...
Trots att just dessa ord sällan lämnar min mun i övrigt så behövs de för att kunderna ska förstå exakt hur bra plaggen är. Stundom känner jag mig som en fjortonåring när jag slänger mig med dessa små beskrivande ord, tills jag går på kurs alltså, och får reda på att jag passar bättre på ålderdomshemmet än hos mina jämnåriga.
Men då håller jag rimligtvis också i det långa loppet. Bra att veta.
 
fotnot: as-cool skulle jag hellre bita av mig tungan än att säga, det får de yngre förmågorna stå för.