Ledsnar man på att uppvakta ligger en förolämpning alltid nära till hands.

Första mejlet från denna, för mig ointressanta människa, dök upp för ca fem månader sedan.
Då liknade han mig vid en person som jag genast trodde skulle vara någon skön modell. Jag googlade namnet och insåg att han tyckte jag såg ut som en rollfigur i ett dataspel.
Sedan har han envist hört av sig med en rad genomtänkta raggningsrepliker.
Trägen vinner! kanske har fått honom att fortsätta trots uteblivna svar.
Tråkigt nog har jag raderat flertalet mejl men tre godbitar finns ändå kvar.
 
 
Men om man så ihärdigt försöker charma en kvinna som ser ut som en tv-spelskrigerska är det klart att tålamodet tryter när man aldrig kommer till duell med denna.
Va fan, jag har ju tom sagt att hon ser ut som en modell, vad mer kan hon begära?!
Nä, nu är det nog. tänkte han antagligen och formulerade en lika genomtänkt förolämpning:
 
 Den sved ju verkligen. Ungefär lika mycket som jag gladdes åt de tidigare.

Kanske borde sällskapsspel åldersrekommenderas även uppåt?

Så samlades vi. Juletid, julefrid och sällskapsspel.
Föreställ er en sammankomst, vi kan för enkelhetens skull kalla det släktkalas, med barn unga och främst äldre.
Med äldre menar jag kanske inte gamla, utan just äldre. Dessa vitala människor i 60-årsåldern som fortfarande är unga, men ofta blivit offer för syn-och hörselförsämring.
Jag vet inte om fjolårets cirkus föranledde valet, men efter middagen droppade värdinnan bomben:
Det blir inget TP i år, vi har köpt ett nytt spel.
Inombords jublade jag. För även om spel som TP skapar trivsel så uppstår slitningar när man har med ett så pass etablerat spel att göra. .
Dels kan kanske bara en femtedel av sällskapet svara på frågorna, och dels finns en hel uppsjö av regler som skapats just internt i familjer.
Främst kanske det handlade om just fjolårets spelomgång som drog ut nåt vansinnigt på tiden eftersom väldigt få runt bordet kunde se texten på frågekorten, utan lade sig över de levande ljusen i hopp om att kunna tyda de för året ännu mindre bokstäverna.Om de inte bad motståndarna att läsa åt dem som då istället läste upp svaren.
Nytt spel således.
Ett härligt tillfälle för oss att skapa regler tillsammans, och lära oss de grundläggande.
Vi spred ut oss lagvis i det L-formade vardagsrummet och väntade spänt på vad som skulle komma.
Enkla regler, bra.
Svara på fyra frågor ur en kategori. Bedöm vilket svar ni är säkrast på och poängsätt det med 4. Därefter sjunker skalan till ner till 1. Det fanns en regel som innebar att om endast ett lag svarat rätt, dubblades poängen för dessa. Eftersom vi var så många, ett 20-tal, beslöt vi oss snabbt för att stryka den regeln för att undvika onödigt stök.

Inga konstigheter alltså. Men en provfråga är alltid på sin plats i sådana här sammanhang.
Värdinnan började läsa upp provfrågan i kategorin: Turnéer.
" där uppträdde artisten som Anton Ewald, Leon och bla bla.
Då frågan gällde just vilken turné, fick man hålla för givet att värdinnan begränsats av ljuset och därför läste fel, "artister" hade varit rätt i sammanhanget.
Medhållet från en av medspelarna uteblev dock. Nej, självklart efterfrågades en skådespelare som agerat som ovanstående artister.
Spridda röster som -Läs om. - Hur menar du? -Nä, nu börjar vi om! - Högre! ljöd genom rummet.
Värdinnan läste om och om och om igen med armen utsträckt på olika avstånd innan just ARTISTER och inte artisten lästes upp. Och nog kan även jag tycka att textstorleken borde vara bättre anpassad på korten. Även om det skulle bli ett rackarns otympligt spel.
Därefter började någon ropa om DUBBLA POÄNG DÅ?!
- Men det har vi ju strukit.
- Jaha jaså jo jo.
Dryga timmen passerade med ett otal felläsningar, felhörningar och dubbla poäng-rop.
Slutligen fick även de tre barnen frågor för att kunna känna sig delaktiga i spelet. När de rätta svaren skulle ges av dessa, kördes de över av någons mamma (kanske min) som stolt ropade ut rätt svar.
Jag kan numera förstå varför gamla människor tycker så mycket om bingo.
Det är en boll med ett nummer på. Det ska bildas en rad. Punkt.
Där är det minsann inga konstigheter.
 
 
 

Slattarnas okrönta drottning.

Till synes bor jag i det perfekta hemmet.
Städat, stilrent. Ordning och reda.
Men börjar man skrapa lite på ytan avslöjas en annan sanning, den dolda.
Överallt finns dom, slattarna.
Öppnar jag kylskåpet finner jag med största sannolikhet ett nästan tomt mjölkpaket, och ett annat nyöppnat.
I brödskrinet ligger en ensam torr skiva i en påse och förnedras av den pampiga färska nyligen påbörjade limpan bredvid.
Öppnar jag skafferiet hittar jag ett nästan tomt flingpaket, och ett annat nyöppnat.
Det blir inte bättre av att gå in i badrummet. Där står den gamla tandkrämstuben jämte den nyöppnade. (men givetvis i räta rader)
I toalettrullshållaren (givetvis välpolerad) sitter alltid den nya rullen medan den gamla ställs bredvid med ett par sorgsna ensamma ark hängandes och glöms bort.
 
Alla slattar i mitt hem hade kunnat räcka till en gång till.
Flingorna hade räckt till en portion till.
Läsken (som jag väldigt sällan dricker och därför glömmer att den finns) hade fyllt ytterligare ett glas.
Mjölken hade räckt till ännu en morgonkaffe.
Toarullen hade erbjudit sina tjänster vid ett sista besök.
Jag ligger bara steget före.
När jag ser att det börjar sina och därför handlar, glömmer jag liksom bort de där slattarna. I samma stund som jag bär in nytt och fräscht glömmer jag de där stackars dropparna som i nästan ekande förpackningar skriker efter att komma till nytta.
Jag kan ju dra paralleller till när jag köper ny heminredning.
Samma sak där. Jag blir så exalterad över att få använda det direkt att jag oftast glömmer att ta bort prislapparna.
Tanken är givetvis att bara ställa fram det för att se hur det passar in, innan plastremsan som fäster prislappen klipps bort. Självklart glömmer jag det i samma stund som jag ser att det passar in i övrig inredning.
Fler än en gång har gäster påpekat att prislappen från prydnadskudden skaver i huden.
 
Det som gjorde att jag nådde denna insikt var att jag just hittade fyra stora flingpaket, varav tre var enportionsfyllda och det fjärde nyöppnat.
Det är bara så lätta att bli hemmablind, särskilt när slattarna göms bakom luckor och i pedantiskt räta rader.
I de lugnaste vatten och i de renaste hemmen...
 
 
 

Endast strypt flöde hjälper mot tungt missbruk.

Ni vet, när man går in den där bubblan. Dit ingen kan nå en. Där varken begränsningar eller vett finns.
Tiden försvinner och världen utanför får hålla på bäst den vill.
Vill inte, kan inte sluta. Lite till, behöver bara lite till...
Ingenting runt om kan tränga sig på.
När man säger till sig själv, trots att man egentligen förstår att det räcker: Lite mer, bara lite. Imorrn lovar jag att bättra mig! Men jag behöver mer, bara lite, nu..
Imorrn lovar jag att ta mig i kragen för det här är inte hållbart.
Telefonsamtal nonchaleras, måltider halkar efter. tvätthögen stiger...
Men jag behöver bara lite mer....allt annat kan vänta.
Längtan till nästa..
Kan nästa slå högre, ge större tillfredsställelse?
Lite till, sen lovar jag att sluta..bara lite till.
Men just som du inser att du faller mot botten...
skriver Netflix att inga fler avsnitt finns att tillgå.
Hej jag heter Jenny och jag är serienarkoman.
Nästa gång måste jag kolla hur många säsonger det egentligen finns innan jag börjar följa en serie.
Helst bör det väl räcka med en.