Så blev jag äntligen 30 igen!

Har just blivit firad i dagarna tre!
Igår var det den stora dagen, dagen då jag äntligen fyllde 30 igen. Det kommer jag antagligen att göra tills att jag får ändan ur och styr upp den där stora 30årsfesten som jag så länge tänkt ha. Eller så får det bli tredje gången gillt nästa år. Annars är väl risken överhängande att jag tappar verklighetsuppfattningen helt och att jag vid 50 står på Viking lines Cinderella och skrålar:
Wooohooo, det är fri bar för alla ikväll...Jag fyller 30 idag, ihhhh!
I lördags var det i alla fall dags att svänga de lurviga tillsammans med några festglada vänner.  Det var första gången sedan mars som jag skulle ut och dansa och jag var alldeles till mig i trasorna. Som vanligt packades ombytesväskan omsorgsfullt innan jag lämnade hemmet för kvällens äventyr. Färdigblandad vätskeersättning, mössa, vantar, ombytesskor och strumpor . Denna gång begränsade jag mig något, det har tidigare hänt att jag haft med mig och faktiskt också bytt, festkläder 3 gånger under samma kväll.
Vi möttes upp på en pub på Kungsgatan, strategiskt utvald mittemot Golden Hits. Jag redogjorde för kvällens schema. Nej, det fanns egentligen bara en punkt: Vi går härifrån senast 21.20!!
Oj, är det verkligen nödvändigt att gå så tidigt? undrade någon.
Japp, annars får vi stå i en obscent lång kö.
Ingen vågade opponera sig.
Tidpunkten närmade sig och min vän C undrade lite försiktigt om hon hann gå på toa innan vi skulle gå.
Äsch, gör det när vi är inne på Golden, sa jag. Det är ju bara tvärs över gatan och de har massor av toaletter.
Vi gick.
Det var obscen kö.
Efter 20 minuter med stelfrusna tår ( jäkligt orutinerat att byta till öppen tå innan man nått slutdestinationen) hade vi kommit halvvägs och jag upptäckte att C stod med ryggen mot resten av sällskapet utan att delta i något samtal.
Du, har det hänt något? viskade jag.
Sammanbitet pressade hon fram orden:
Nej, jag koncentrerar mig bara på att inte kissa på mig!
Jag kände mig som sämst i världen och gjorde ett överslätande försök: Ehh, jag är jätteledsen. Det brukar faktiskt inte vara kö så här tidigt.
Kunde mycket gott tänka mig att C gav blanka tusan i vad det brukar vara och inte vid det laget.
Efter ytterligare 20 minuter kom vi äntligen in och då var fötterna så kalla att jag knappt kunde hålla balansen i mina höga klackar. Dessa åkte därför av och jag firade resten av kvällen i vinterkängor.
Trots att en av mina stamgäster höjt ett varningens finger och uppmanat mig att inte ge mig i kast med några stänger så får jag faktiskt erkänna att en och annan övning från pole dance-lektionen återskapades, om än med  sjukt stor glimt i ögat och givetvis utan just stång. Dessa övningar blandades med de sedvanliga schlagerklassikerna, så som " jag kommer ha nackspärr i morgon"-knyckningarna och höftklappningarna. Givetvis utförde jag min Something in your eyes- dans på scenen, dock helt själv eftersom min parhäst A numer är nybliven mor och således inte ragglar runt på lokal om kvällarna. Bland vansinnigt berusade och glatt vädersläppande människor dansade vi i 3 timmar innan vi avrundade kvällen. Då var det väldigt skönt att ha hängt in  11 centimetersklackarna i garderoben och jag kunde nu obehindrat gå hela vägen till tunnelbanan.
Där avfyrades kvällens sista salut när en, på gränsen till medvetslös, man kom fram till mig och mina vänner, ställde sig tyst och glodde på oss, lade av en brakare och gick därifrån. Det blev slutsignalen för en underbar och härlig 30årsfest, i år igen.
 
 
 
 

Har ni 8 timmar över? Var en pretentiös tönt som jag och lägg dem på ett bakverk!

Nu var det ett tag sedan jag skrev sist. Inte i brist på inspiration utan för att kreativiteten flödat!
Igår hade vi födelsedagslunch hemma hos mig och jag funderade i flera dagar på vad jag skulle bjuda familjen på. Efter mycket om och men beslöt jag mig för gryta. Det är ju tacksamt att kunna tillaga dagen innan och dessutom ger det så mycket tid över för att kunna göra en tårta. Tårta hmm...Ja allstå just nu är jag inne i en period där jag tycker det är kul att baka och tar varje tillfälle i akt. Nu så här i efterhand hade det kanske varit sundare att beställa en tårta. I mitt yrke kan jag mycket lätt beställa bakverk till mycket bra priser, men nej." Kan själv" fördes till helt nya höjder.
Ha, pyttsan det där klarar jag i en handvändning, tänkte jag när jag visualiserade prinsesstårtan för mitt inre. Då var det väldigt ledsamt att inse det var lögn och förbannad dikt.
Antagligen hade det gått både lättare och fortare om jag inte vore så förbannat pretentiös. Det där med att göra något för att det är roligt funkar inte riktigt för mig. Jag ska tycka det är perfekt, annars får det vara. Som när jag och min vän T bakar pepparkakor. Hon fullkomligt radar upp kaka efter kaka, medan jag knådar om och om och om igen innan jag till slut blir sur och formar ett stort könsorgan av den kvarvarande degen. Det bör tilläggas att vi under dessa bak inte använder oss av formar utan frifräser med kniv.
Torsdag eftermiddag :
Jag är ju ett fan av planering och tänkte därför förbereda marsipanrosen denna dag.Vad jag inte räknat med var att det skulle ta närmare 3 timmar.
För det första vill jag bara fråga Dr Oetker : Varför i hela fridens namn har ni tagit bort droppkorken från karamellfärgsflaskan!?!?!
Det är inte rimligt att man 1) ska vara förberedd på detta 2) kunna hälla en lagom dos i marsipanen.
Mina egna tester visar dessutom att karamellfärg kan skvätta betydligt längre än man föreställt sig när den ska knådas in .Därför bör jag nästa gång utföra dessa sysslor i ett annat hushåll än mitt eget, alternativt plasta in mina, enbart vita, möbler.
Skapandet av själva rosen började med hög energi som sedermera avtog ju längre tiden gick. Den tilltänkta tillverkningstiden på 15 minuter överskreds med råge. Efter 90 minuter satt jag på en stol  som nätt och jämt gjorde att jag nådde upp till köksbänken och kavlade frenetiskt om den rosa massan gång på gång i hopp att skapa den perfekta rosen. Bedömningen av denna blev allt svårare då ögonen gick i kors och synen grumlades. Slutligen efter 2 1/2 timme backade jag långamt iväg från rosen och fattade 2 beslut. 1)  Den här är den bästa jag kan åstadkomma. 2) jag ska aldrig göra en marsipanros igen.
Fredag: Nu återstod bara att lägga på locket. Jag ringde min livlina H som är konditor och bad om bästa tipset. Det lät alldeles för avancerat så jag brukade bara halva tipset, lite självinsikt har jag ändå.
Men så hände nåt när locket var på och tillskuret. Det blev nämligen lite vit marsipan över. Där borde jag sagt nej till mig själv men istället tänkte jag : Åhh, det här kan jag ju göra nåt mer av. Typ några smårosor!!!
Sagt och gjort! Den onda cirkeln var åter igång och ytterligare 4 timmar passerade i total fokus och omvärldsavskärmning. Men detta resulterade faktiskt i en tårta som jag blev stolt över och som dessutom var väldigt god. ( Jag hade köpt kakor utifall att, tiden jag lade på det estetiska var trots allt betydligt längre än på det smakmässiga)
Bara det att det inte slutade med ett stort marsipankönsorgan tyder på att jag skaffat mig större tålamod och kanske även mognad under årens lopp. Men det lär nog dröja innan jag ger mig i kast med en ny tårta.....säger jag idag i alla fall!
 
 

Jag utför mitt jobb på min arbetsplats. Varför inte följa mitt exempel?

Äger man ett kafé så faller det sig naturligt att vilja tjäna pengar. Precis som alla andra verksamheter bör även denna vara lönsam och generera pengar. Detta verkar dock falla bort ur gästernas perspektiv.
Om vi lite enkelt försöker förklara det så är kaffet du köper en hyresavgift för platsen du sätter stussen på. Om du bara köper en kaffe kanske det täcker upp en hyresperiod på ca 20-30 minuter. Beställer du mer sträcker sig tiden givetvis över en längre period.
Det är av den enkla anledningen man oftast inte får ägna sig åt kortspel och studier på kaféer.
OMSÄTTNING av gäster är A & O.
Det kafé jag jobbar på är mycket välbesökt av mycket välavlönade affärsmän som av någon anledning inte anser sig behöva uträtta sina arbetsuppgifter på nåt simpelt och sjaskigt  kontor utan glatt breder ut sig över våra bord.
Inte är väl en plats nog? Nä, är man framgångsrik behöver man minst 4 sittplatser. En till portföljen, en till rocken, en till den lilla rumpan och sist men inte minst, en till datorn, paddan och telefonen.
Och det är den där sista sittplatsen som ställer till det, inte minst för affärsmannen själv. Plötsligt ser man hur en stel och backslickad man stryker runt i lokalen, hukandes spejandes och med ett bekymmersamt uttryck i ansiktet.
Vi som är rutinerade ser direkt vad som är på gång. Det är jakten på ett eluttag.
-  Hallå, var är uttagen? med en röst som försöker påvisa pondus men lätt darrar av en panisk känsla.
- Jaha, var det det du sökte efter, svarar jag med spelad förvåning, det har vi tyvärr inga.
- Vad säger du?! Har ni inte ett enda uttag?! paniken stiger och slipsknuten lättas.
- Nej, inte ett enda, lägger huvudet på sned och ger en medlidsam blick.
- Det är ju jävligt dåligt. Hur fan har ni tänkt då!?
Det är då man inte väljer att redogöra för det här med snåla långsittningar och att påtåren inte ens ingår för dem med de fetaste plånböckerna, nä inte heller efter 2 timmar.
- Men jag ska ha möte här och behöver ladda datorn och telefonen.
Det är då man inte talar om att det knappast är mitt problem och att vederbörande lätt kunnat parera detta snedsteg genom att fråga innan kaffeköpet.. Oftast är jag oförmögen att läsa folks tankar och kan därför inte oombedd sticka in ett - Innan du beställer vill jag bara tala om att vi inte sponsrar våra gästers elförbrukning.
- Kan jag bara få WI-FI-koden så får jag väl försöka lösa det ändå, ansiktsuttrycket talar nu tydligt om för mig hur ofattbart dåliga vi är och att jag ensam ansvarar för att arbetsdagen och viktiga affärer nu gått i stöpet.
- WI-Fi har vi tyvärr inte, sockersött ler jag mot den nu briserande bomben som strax ska storma ut ur lokalen med sladdar fladdrandes kring benen.
 
Priset tog nog ändå kvinnan som idag kom fram till mig och frågade om hon kunde be mig om något.
- Javisst, men det beror ju på vad förstås.
- Kan du sänka musiken för nu ska jag inleda min telefonkonferens.
 
Jasså jaha, ja självklart. Vill du att jag ska be de andra gästerna att dämpa sig också? Låsa dörren och sätta upp en " återkommer strax"-skylt?  Kanske vill du att jag drar ur vårt telefonjack under tiden så inga oväntade signaler stör dig. Nåt annat, putsa dina skor eller föra protokoll under tiden?
 
Gästen har alltid rätt.....my ass. Gå till jobbet för tusan!
 
 
 

Pole dance- Den sensuella dansen mot en plågsam död

 
Under natten vaknade jag med svåra smärtor. Bilder av kölhalning och andra tortyrmetoder flimrade för mitt inre innan jag sömndrucket mindes gårdagens övningar.
Den efterlängtade lektionen i stångdans skulle till slut gå av stapeln. Laddade till tänderna anlände vi till den källarlokal där kursen hölls och på väg ner för trapporna mötte vi 2 andra deltagare som vi glatt hälsade på. De frågade om vi var " såna där proffs" och vi kunde stolta som tuppar svara nekande på deras fråga. Om de sen tyckte vi såg vältränade ut eller som strippor är förstås oklart, men tolkningen är fri.
I hallen möttes vi av ljusslingor med neonfärgade lampor som genast förde tankarna till nån smutsig herrklubb, intrycket ändrades sedermera när vi visades in i en ljus och rymlig lokal med 12 stolta stänger uppradade framför en gigantisk spegelvägg.
Vi inledde lektionen med en lättare uppvärmning för att undvika skador och fick samtidigt veta att all träning skedde på egen risk, trots att någon olycka aldrig skett...men utifall att, liksom.
Instuktören talade om att från och med nu gällde
  • Ut med höften
  • Axeln mot kroppen
  • Armen högt
  • Knäna brett isär
  • Sträckta tår

Några få saker att tänka på då bara.

Så var det dags för första snurren. Intet ont anandes tog vi fart för att graciöst slingra oss kring denna mässingstång och dra helvete vad ont det gjorde. Det kändes som huden liksom satt kvar på stången medan resten av kroppen försökte komma vidare.

- Glöm inte att se sensuella ut, tjejer!!! tjoade den härligt entusiastiska ledaren.

Förklara gärna för mig hur man ska kunna se sensuell ut när man hasar ner för en metallstång och krampaktigt försöker hålla taget medan man skinnflås.

Om nu denna dans ska användas i erotiskt eggande syfte och inte bara som träningsform så förstår jag inte hur man ska orka ligga när syftet uppnåtts. För hur enkelt det än må se ut så var det jobbigare, tyngre och svårare än jag någonsin föreställt mig. Då hade jag ändå innan förberett mig på det värsta. Som när min vän dagarna innan påtalat oron över det här med feghet när man blivit äldre.     

- Tänk om man inte vågar släppa taget med händerna när man ska hänga upp och ned och såna saker?

- Nåja, det behöver vi nog inte tänka vidare på. Vi kommer antagligen inte riktigt till den nivån första gången. svarade jag.

Och NEJ, det gjorde vi såklart inte. Inte i närheten alls.

Ju längre tiden gick dessto ondare gjorde varje kroppsdel och önskan att förvärra detta avtog för varje försök. Trots det var det fantastiskt roligt och maken till träning får man leta efter.  

Jag kände mig ändå inte helt begeistrad när jag ledbruten och öm slog mig ned på ett fik efteråt, men när den värsta smärtan lagt sig började jag söka efter nybörjarkurser på nätet. Den entusiasmen höll alltså i sig till idag. Nu har jag lagt ner projektet igen.

Idag har jag blåmärken på benen och armarna. Träningsvärk i exakt hela kroppen, även i muskler jag inte visste fanns. Min bröstkorg känns bruten nånstans i mitten och jag går som om jag fortfarande försöker klämma om en mässingstång med knäna, de få gånger jag ens kommer upp i stående alltså.

Men hey!! Som bilden ovan visar, lyckades jag och min fina vän till slut se mycket sensuella ut, då med fötterna stadigt på jorden och lättade över att passet var slut!

Här kommer några bilder som visar hur det kan gå till

 
Jo jo, men hon har ju övat liiiite längre!!