Nej du, kära Stammis, så tjenis blir vi aldrig.

Jag tycker vi återgår en snabbis till det här med gästers skick och oskick.
Till största del serverar jag stammisar och vi är " tjenis" med varandra. Ett för övrigt ganska obehagligt uttryck, men i skrivande stund kommer jag inte på nåt som bättre beskriver vår relation. Men jag lovar dig kära Stammis, vi kommer aldrig bli så tjenis att jag accepterar att du inte visar mig respekt.
Problematiken kring Tjenis- begreppet är att det kan misstolkas, å det grövsta. Ett exempel på detta är, återigen det här med telefonsamtal. Vissa telefonsamtal är förlåtliga, framförallt om det efterföljs av ett " ursäkta" eller "förlåt mig".
En stammis som visar prov på god inställning är herren som varje dag gör entré med luren klistrad vid örat. När det blir hans tur att beställa ber han personen i telefonen att ursäkta honom en minut. Därefter lägger han luren på disken, frågar hur det står till med mig och småsnackar lite. Kaffet serveras, kvittot undertecknas, en fortsatt trevlig dag önskas och sedan återupptar han telefonsamtalet igen. Han har i och med detta visat mig den självklara respekten, att under två minuter rikta uppmärksamheten mot mig.  
Andra stammisar som inte visar prov på lika god inställning är ett par. I begynnelsen kom de alltid in som just ett par.( om än något ljusskyggt sådant i min mening)  De hälsade artigt och kallpratade lite lagom mycket. Detta resulterade sedermera i att de misstolkade vår relation. Numera kommer de in en och en, men beställer åt varandra och möts upp i kafét. Först på plats betalar. Dessa tu har skaffat en osedvanligt dålig vana som resultat av vår misstolkade relation. Varje morgon, varje morgon kommer den av dem som först anländer, fram till kassan, hemlighetsfullt mumlandes i telefon, höjer blicken en aning och....jodå, gestikulerar med två fingrar i luften att det är antalet latte som önskas. Varje morgon ser jag för mitt inre hur jag besvarar dessa två fingrar med ett, mycket väl utvalt finger på min egen hand. Harklar mig istället och frågar lite extra högt om det är två latte som beställs. Detta besvaras då enbart med en liten nackknyck. Döm då även min förvåning när jag härom veckan insåg att det är varandra de talar i telefon med!!!  Dessa tu har alltså inte vett nog att visa mig den självklara respekten under två minuter, inte ens då de återser varandra inom loppet av fem minuter. Lite frankt kan vi väl säga att de pissar på mig. ( ursäkta språket, men jag jobbar trots allt inom restaurantbranschen)  Det tidigare utdömda alternativet att mima sin beställning mäktar de inte ens med, näpp, två fingrar räcker tydligen gott för dessa tu. Lägg även till herrens dagliga förvåning över att behöva betala för sig, och oj, jaha, stämpelkortet också, var har han nu lagt det?.....
Tiden som då förlöper, både för mig och de köande gästerna, skulle ha begränsats om han investerat ett par minuter  i mig och inte i telefon.
 Varför sker då detta? Varför förvandlas lagom reko personer till respektlösa idioter? Jo, för de tror att vi är så tjenis. Men det blir vi aldrig. Det blir jag inte ens med mina närmsta vänner. Bristande respekt och goda relationer går aldrig hand i hand.

Paraplyvett: Dagar som denna önskar jag vara dvärg, eller iaf betydligt kortare.

Efter en arbetsdag fylld av, ja inte så mycket alls faktiskt, skulle jag ta mig från jobbet till tunnelbanan. En sträcka som tar mindre än 10 minuter, men som innehöll förvånansvärt många potentiella dödsögonblick.
Jag rustade mig för strid innan jag lämnade arbetsplatsen, men förstod i samma stund jag äntrade trottoaren att jag var chanslös mot de krafter som verkade där ute.
Regnet har som bekant öst ner hela dagen. Men det är inte regnet som skrämmer mig utan paraplyerna. Eller rättare sagt, de personer som använder paraplyer och vad dessa personer förvandlas till så fort deras nävar omsluter skaftet på detta regnskyddande ting.
 Mördarmaskiner.
Ovetandes sådana, visserligen, men de är väl den värsta sorten. De som plöjer och ödelägger utan ett uns av insikt.
Jag nådde första övergångstället, tvingades stanna vid rödljus och fick sällskap av 4 damer, till hälften rustade med paraplyer.  Detta uppmärksammade jag först efter att ha fått en paraplypigg i tinningen. Lyckligtvis räddades jag av min fula mössa som dämpade sticket. 2 damer under varje paraply, och givetvis skulle de envisas med att stå i bredd. Således skuffades jag ut mellan körfälten.
Väl över forstatte skräckpromenaden. .
Mötande, passerande, stillastående.
Duckandes, väjandes tog jag mig helskinnad förbi. Vad blir nästa drag? Vad väntar kring nästa knut? Vart ska tanten? Tar hon höger eller vänster? Hela tiden på tårna för att kunna läsa spelet. Detta var knappast något som berörde mina medgängare. För när paraplyet greppas rinner vettet ur. De ångar på utan en tanke på de ögon de sticker ut under deras framfart.
Väl på tunnelbanan, alltså i vad jag trodde var synonymt med trygghet, steg en torr ( i dubbel bemärkelse) kostymherre på. Han fattade då det mest vettiga beslutet av dem alla och, japp, ruskade av  paraplyet inne i vagnen!! Just det alternativet uppvisas alltför ofta även inne i kafét där jag jobbar och jag häpnar varje gång.
Så vad efterlyser jag?
Skärpning, gott folk!! Det är vad jag efterlyser.
Har du inget paraplyvett, skaffa dig!
 
Här bjuder jag på några basala punkter, helt gratis.
  • Var uppmärksam på din omgivning.
  • Höj eller sänk ditt regnskyddande ting vid mötande trafik.
  • Ruska av paraplyet innan du går in i någon typ av inomhusmiljö.
  • Lämna om möjligt paraplyet utanför.
  • Om inte, ställ inte paraplyet för avrinning i en skinnsoffa.
  • Inte heller i någon annan soffa.
  • Paraplyer är inte till för att peka med. Vid eventuell vägbeskrivning fungerar det alldeles utmärkt att peka med den lediga handen.
  • Paraplyer är inte heller avsedda att peta med. Vill du göra någon uppmärksam eller flytta på någon fungerar, som i de flesta andra sammanhang, rösten som hjälpmedel.

Faller inte detta dig på läppen?  Stanna hemma!

Tack på förhand.

 
 

Dont push my buttons! Snutjenny städar upp i rättvisans och lagens namn!

Efter en guldkantad afton fylld av härliga samtal och euforiska matupplevelser var det dags att färdas hemåt.
Från Sollentuna till Bromma, från norrort till västerort.
Min tålamodsbägare började så smått fyllas redan vid den första busshållplatsen då jag fick sällskap av två unga män. Precis som de flesta normalbegåvade personer stod dessa tu och övade hoppsparkar mot varandra samtidigt som de kallade varandra för diverse könsrelaterade okvädningsord, allt i goda vänners lag.
Som vi alla vet så sitter coola unga grabbar längst bak i bussen och därför parkerade jag min egen stuss i dess främre del. Ett effektivt sätt att undvika konfrontationer.
Resan förlöpte väl, dock uteblev det smidiga bussbytet vid Danderyds sjukhus, då den elektroniska skylten  visade att alla mina bussar utgått. Då jag under kvällen försäkrat mig om att så inte skulle vara fallet, undslapp mig en harang av svordomar. Dessa uppmärksammades av en överförfriskad man i 50-årsåldern som i och med det tyckte vi connectade  och försökte föra långa samtal med mig. Jag räddades dock av att den inställda bussen faktiskt dök upp. Jag lämnade därmed den fina förorten och den fula gubben bakom mig, och fortsatte min resa mot sängen.
Att sitta helt ensam på en nattbuss är få förunnat och jag njöt i fulla drag. Glädjen grumlades i samma sekund som vi nådde Solna stads kommungräns. En hastig inbromsning satte p för den tidigare så ljuvliga resan.
SHM.s spelning i Friends Arena hade vid tidpunkten avrundats.
Det hände ingenting. Vi rörde oss inte en tum. Genom vindrutan kunde jag åse kaoset. Likt en enda stor propp stod, vad som verkade vara, Sveriges hela taxikår. Överallt hyttes nävar i luften och tutor stods på. Vi kom inte vidare utan var låsta vid en trottoar i utkanten av denna förtjusande stadsdel.
Sent omsider släppte det något och chauffören undvek att köra på de övertaggade House-fans som irrade runt på vägen. Vi fortsatte genom denna krigszon och närmade oss busshållplatsen Solna station. Nu kröp jag ihop lite inför obehaget att bussen skulle fyllas med, i trans satta, personer.
Knuffandes och skuffandes ramlade folk in, men vi fortsatte inte. Bussen stod forfarande vid hållplatsen utan att stänga dörrarna.
Från min position i mitten av bussen hörde jag hur ett hetsigt meningsutbyte startat mellan chauffören och en dyngrak man utan färdbevis.
- Kliv av bussen!
- Så fan heller.
- Kliv av bussen!
 Runt om mig hördes mumlande röster: Meh, ohh, dra då din idiot. Mummel mummel...Men ingen av de unga vitala nypåstigna gjorde något åt situationen.
Jag kunde både se och höra att chauffören var rädd och tro fan det när man sitter inklämd i ett förarbås, utan möjlig flyktväg. Den berusade mannen lutade sig nu in över föraren och stämningen var onekligen hotfull.
Jag fick nog.  En snabb analys av läget. Visst, mannen är säkert kapabel att veva mot mig, men då har jag möjlighet att komma undan. Chauffören sitter där han sitter och har ingen chans alls.
Jag gick fram till mannen, knackade honom på axeln. Använde min mest myndiga stämma, om än med ett något sämre vokabulär:
- Ursäkta mig! Jag har inte varit på nån jävla konsert ikväll, men jag har fått sitta i fucking köer i 40 minuter för att ni har varit det! Jag är trött och jag vill hem , så kan du gå av den jävla bussen?!  Är det ok, eller!?
- I helvete att det är!
Då kanske man skulle kunna önska att jag dragit nån skön replik som : då kan jag hjälpa dig av istället.
Men ibland är ord helt enkelt överflödiga så jag tog därför ett stadigt grepp om kragen på denna, nu överrumplade, man  och föste honom rätt och slätt ut ur bussen.
- Bra jobbat!! applåder och hurrarop.
Jaha, det var väl bra men varför i hela fridens namn är det ingen annan som agerar i ett sånt här läge?
Jag, en kvinna med underutvecklad muskelatur bland unga alfahannar, var den enda.
Nåväl, jag och chauffören tackade varandra och önskade god natt när jag efter mycket om och men nådde min slutdestination.
Vidare funderingar kring varför det var tänt i källaren när jag kom hem kl. 01.30 och vem som skulle kunna tänkas husera där, får vänta några dagar. Det räcker med ett ingripande per natt.
HÄPP!

Efter år av uteblivna sjukhusbesök börjar jag nu känna mig som en hypokondriker.

Jag har en kollega som ränner på sjukhus i tid och otid. Hon har antagligen en egen sal med bäddad brists på alla de större vårdinrättningarna. Innan vi lärt känna varandra blev jag orolig för henne men vågade inte riktigt fråga vad som stod på tok. Nu vet jag däremot. Om jag själv påtalar att jag har lite ont nånstans, lägger hon an en bekymrad min och säger:
- Du borde verkligen kolla upp det där, man vet aldrig, det kan vara nåt allvarligt.
Minst en dag i veckan uppstår en kritisk situation som egentligen skulle kunna leda till amputering av kroppsdelar eller i värsta fall hjärtstillestånd. Vi kan visserligen skratta åt detta tillsammans, då hon är medveten om att detta är en nojja, men i stundens hetta glöms det lätt bort.
Jag å min sida hade inte varit hos doktorn på 5 år innan mitt besök i våras. Sedan dess har ett antal tider avverkats som en del av utredningen av mitt bekymmer och vad som nu oroar mig är att jag börjar framstå som min kollega. Åtminstone i mitt eget huvud.
Efter att ha förnedrats genom att blåsa/ suga i cylinderformade föremål  ( med eller utan tut-ljud ) under 30 minuters tid, konstaterades att ingen kol eller astma förelåg .
Däremot fick jag veta att en operation av körtlar  kunde vara aktuell efter att ha fått ett maskingevärsliknande verktyg uppkörd i snoken.
Inga blodprover har visat på något oroande.
Inte heller allergiproverna.
Tvångs/ psyk-spekulationerna satte jag själv P för.
Vid det senaste besöket ställde läkaren frågan om jag var stel i ryggen, det kunde isf vara en anledning till att inte kunna andas ordentligt.
- Ha, stel? Jag är stelast i Sverige, unge man! Jag är den som gett Stela Svennen ett ansikte. tänkte jag för mig själv men nöjde mig med att svara:
- Jo, jag är galet stel.
Därför fick jag ställa mig framför honom och ombads böja mig bakåt så mycket jag kunde. Jag ursäktade mig med att jag antagligen var stelare än vanligt just denna dag då kvällen innan bestått av ett antal dansanta timmar.
Testet fortsatte med att vrida ryggen åt båda sidorna och att vidröra golvet med raka knän.
- Stel sa du? läkaren tittade på mig, Du är snarare överrörlig!
- Eh, jaha. Där ser man.
Se där ja, då kanske jag skulle ta anställning i nåt cirkussällskap och turnera land och rike runt med bisarra konster. Men just nu leder denna nya information alltså inte till nåt gott.
 
Efter denna uppvisning kom jag på att det var lite andra saker jag borde fråga om.
- Kan du hjälpa mig att ta bort födelsemärken? Jag har ett precis under bh-kanten som gör ont.
- Ja, det är inget problem. Då tar jag bara tag i det så här ( visar ett draggrepp med nyporna) och så klipper jag helt enkelt bort det.
- Klipper, sa du? frågade jag med darrande stämma. Ehum, du skär inte utan klipper?
Skär gärna i mig, stick gärna nålar i mig men klippa? Nej, det behöver jag lite förberedelse inför, vi kanske kan avvakta till nästa gång.
- Då sparar vi det till senare. Vi har ändå dragit över 20 minuter på ditt besök. ( nåja, sist var det 1 timme, så det är väl inget att gnälla om, tänkte jag själv)
Innan jag lämnade vårdcentralen denna gång bad läkaren om att vi tillsammans skulle skriva en lista på allt som skulle  betas av då han enligt egen utsago: hade svårt att komma ihåg allt.
Det uttalandet kändes onekligen lite obekvämt.
Men nu i veckan fick jag brev från läkaren där han uppmande mig att :
 
Ringa honom kl. 08.45-09.45 varje vardag, för vidare uppföljning. 
 
Av det drar jag slutsatsen att han inte tycker jag är för jobbig i alla fall.