Nu är jag den nya tjejen.

En liten uppdatering gällande jobbsituation kan ju vara på sin plats efter att jag så malligt deklarerade mitt avhopp tidigare denna sommar.
Jag har denna vecka startat min nya karriär.
Redan?
Japp!
De kontakter jag hade gav utdelning efter en spontanansökan i början av augusti.
Jag kallades till intervju som sedermera visade sig vara av arten "grupp".
Gruppintervju kändes först som något mycket skrämmande, men passade mig faktiskt väl.
Denna gick av stapeln en tisdagsförmiddag och redan samma kväll kallades jag till en andraintervju.
Fyra dagar efter den fick jag samtalet som bekräftade att jag fått jobbet.
Vad är det då för jobb?
Jo, det ska jag nästan tala om.
Jag ska sälja mycket exklusiva damkläder av utländskt märke.
Hur många sådana pjäser äger jag själv?
Inte några. Har heller aldrig varit i närheten av att ha.
Men service är service och min känsla är att det kommer passa mig perfekt...när jag kommit in i det vill säga.
För situationen är mycket främmande. Efter att ha varit bäst på det jag gjort i nio år och varit eftertraktad för det, står jag nu på noll.
Jag har alltid varit den man frågar om man behöver svar.
Jag har alltid varit den som visar om nån behöver se.
Nu är jag den som inte kan nåt.
Och med det kommer givetvis en osäkerhet att inte duga.
De personer jag har omkring mig på min nya arbetsplats är fantastiska och gemenskapen är osedvanligt god. ( I mina mått mätt, men vad vet jag om hur det ser ut på vanliga arbetsplatser)
Det är på intet vis de som får mig att känna mig oduglig, det är bara jag. Det där med orimliga krav på sig själv....
Jag bör kanske tillägga att jag jobbat en dag och borde därför inte heller kunna allting. Det vore snarare orimligt.
Hittills har jag i alla fall fått följande klart för mig:
  1. Jag bär inte längre förkläde och kan därför inte torka av mina händer på detta.
  2. Det är mycket nervöst att sticka larmknappar i plagg till ett värde av en halv månadslön.
  3. Till skillnad från på ett kafé, behöver inte allt gå blixtsnabbt. (folk som handlar där har råd att ta det lugnt )
  4. Man kramas med kollegor.
  5. Man har rast.
     
Just det sistnämnda kom som en smärre chock.
Efter tre timmars jobb ombads jag ta en halvtimme till valfri aktivitet.
Jösses, vad tusan ska jag göra då? Det kom ju som en blixt från klar himmel. Senast jag hade rast gick jag i gymnasiet, och det är längre sedan än man kan tro. ( Det var väl också ungefär i den vevan jag senast behövde använda mitt huvud ordentligt. Det är oerhört många intryck och mycket nytt att lära sig i en främmande bransch.)
Jag följde givetvis direktiven och lämnade butiken. Irrade därefter upp och ned i husets rulltrappor i 25 minuter innan jag återvände för fortsatt jobb. Bra där!
 
Apropå den tidigare nämnda osäkerheten ska jag lägga den bakom mig och inse att ingen kan allt från början. Jag får helt enkelt förlita mig på min enorma charm.
Och gällande nya saker, imorrn ska jag medverka vid mitt första frukostmöte. Får man frukost där eller ska man äta innan?
Gahhh...alla dessa nya situationer och alla dessa frågor!
Önska mig lycka till!
 
 

Kan ett ynka stavfel verkligen stjälpa hela ens trovärdighet?

Kan ett ynka stavfel verkligen stjälpa hela ens trovärdighet?
JAA, DET KAN DET!svarar jag utan att blinka.
Jag om någon älskar nämligen att peka finger åt massmediala felstavningar och särskrivningar.
Nej, inte tusan är Aftonbladet trovärdiga...Det finns givetvis många anledningar till att en extra noggrann källkritik krävs när man bläddrar i denna blaska, men för mig räcker deras undermåliga korr-läsning och stavningsprogram gott för att inse bristen på trovärdighet.
Och det är också därför jag nu sitter uppe och skriver när klockan har passerat 01.
Jag kröp till kojs för dryga timmen sedan och var just på väg att slumra när ett ord dök upp på min näthinna.
Från ingenstans kom det ord som jag under dagen satte i print och mejlade iväg...
med ett STAVFEL.

Käpprätt satte jag mig upp, precis som den gången jag kom på att jag glömt betala in lägenhetsavgiften.
Samma situation, samma tidpunkt, samma reaktion och samma oförmåga att pausa tanken till morgondagen.
Och även som den gången var jag nu tvungen att stiga upp och agera.
Med den obetalda avgiften var det dock enklare...
Upp, betala och sedan slockna.
Men ett stavfel? Jag inser ju hur jag skulle uppfattas om jag efter fem timmar, utan att ha fått svar på det tidigare mejlet, återkom med en ursäkt gällande fadäsen.
Som ett pretentiöst psykfall.
Alltså inget lämpligt alternativ.
Desto bättre att lufta det här, så fler blir underrättade tydligen...
Jag måste få det ur systemet på något vis, trots att jag bär på känslan att chansen gått förlorad.
Jag har förbrukat mitt tillfälle att ge ett bra första intryck. En ordentlig kvinna med rik vokabulär...ett minne blott.
 
Note to self: Var inte så hård mot andra, och framförallt, kasta inte sten i glashus ( på ett tag i alla fall.)
 
 

Förnimmelse av åtrå.

Varje sen kväll drabbas jag av den.
Känslan.
Den som liksom hettar rakt igenom kroppen. En retsam kittling som får hårbotten att resa sig och likt  fjäderlätt beröring får dig att skälva av välbehag.
Trots att det var så länge sen minns jag som om det vore igår...
Känsla som ibland försvinner men förr eller senare alltid dyker upp.
Många sena heta sommarnätter har orsakat detta.
Fönster som står på vid gavel och en svalkande vind som söker sig in i lägenheten.
Det är då det händer...
Det är då förnimmelsen av åtrå fläktar förbi.
Varje kväll vid den här tiden står nämligen någon utanför mitt hus och röker.
Som älvor dansar de små rökaromerna in och omfamnar mig i en lustfylld dans. Knappt märkbara, men tillräckliga för att väcka mina sinnens lustars till liv.
Sveper förbi och lockar mina minnen till svunna tider.
Det är förstås helt otänkbart att låta sig dras med. Att ta en liten en och sen tro att man kan leva vidare som inget hänt...
Nej, för först måste man genomgå en rad långa och mycket otrevliga hostanfall. När man väl tagit sig igenom dom så är man med största sannolikhet tokkörd igen..
Så är det för mig i alla fall.
Den 11 september är det fem år sedan jag slutade. Sen trodde jag efter drygt två år att jag skulle kunna feströka, det är ju en trevlig företeelse, men nej. Genast torskade jag dit på ett halvår till.
Så så här ser mitt liv ut numera.
Jag ligger ensam i soffan om kvällarna och låter mig tillfredställas av grannens lustar...
Känns så där faktiskt.

HAHAHA-personer, vad är det som är så jävla kul...egentligen?

Det sägs att ett skratt förlänger livet.
Men gör det verkligen det, om det är helt malplacerat?
Hör du en ensam människa skratta i ett hörn, förutsätter du antagligen att denne är från vettet.
Visst, man kan ju skratta ensam om man exempelvis läser eller ser något lustigt, men nu är det inte de skratten jag vill åt utan de som är i skrift....
HAHAHA-skratten...med versaler.....som liksom slår dig i ansiktet när de dyker upp på dataskärmen.
Jag kan villigt erkänna att även jag sätter skrattet i skrift då och då.
När detta sker är det som respons på något.
Du skriver kanske en rolig kommentar till mig, jag replikerar med  -hahaha.
Det gör jag för att visa att jag faktiskt tyckte att det var roligt, det är ju då man skrattar, när något är roligt.
Men de här satans obefogade versal-skratten, var kommer dom ifrån?!
Ett omotiverat HAHAHA får mig på lika dåligt humör varenda gång.
Är det för att folk är så underbegåvade att de inte riktigt är säkra på om de tycker det är roligt eller inte?
Jag hamnade för nåt år sedan i en mejlkonversation med en HAHA-kille.
Han fick mig att undra hur många omotiverade versala skratt som egentligen kan rymmas i ett samtal.
Ett otal, visade det sig.
- Hej! Har du haft en bra dag? HAHA Själv var jag på gymmet efter jobbet. HAHA
 Mening efter mening fortsatte det, som nåt slags skriftligt Tourettes syndrom, och jag kunde inte sluta undra vad fan det var som var så jävla roligt?!
Av någon outgrundlig anledning träffades vi i alla fall ( nej, det var inte första gången jag fattat tveksamma beslut, men han var snygg. Om det nu är en ursäkt.)
Inte tusan bjöd karln på några HAHA då inte!
Nej, det enda han bjöd på var en två timmar lång monolog.
Utan skratt.
En enda fråga var han intresserad av att få svar på från mig:
- Hur länge kan kakor stå framme på ett kafé?
Inte heller den här gången räckte skönhet till för att charma mig, så vi åkte hem åt varsitt håll.
Trots min starka övertygelse att ointresset var ömsesidigt fick jag dagen efter ett sms från nämnda man:
- Tack för igår. Lite trött efter dagens löprunda. HAHA Vore kul om vi kunde ses igen HAHA.
Det gjorde vi förstås inte.
I den lyckligaste av världar hade såklart den avbrutna relationen med honom inneburit slutet på mitt umgänge med HAHA-personer, men nej.
När jag minst anar det får jag sms från andra personer med samma versalspottande vana:" Hej, är du hemma? HAHA." eller "Ska vi fika? HAHA Jag är ledig idag!" eller " Ok, då tar vi det en annan gång HAHA" eller nåt annat med helt obegripliga versalskrattanfall.
Så snälla ni, om ni överväger att skriva sånt till mig. Stanna upp, tänk: vad vill jag med detta? Kan jag förklara detta om nån frågar och kanske framförallt är det nödvändigt/ relevant i sammanhanget?
Kan du inte svara på vad det är som är så jävla roligt...Låt bli.