Man landar hårt när slackerbubblan spricker.

"-Det är så himla skönt att lämna över ett helt köksprojekt till totalentreprenad. Jag har verkligen bara släppt kontrollen och låter dem sköta allt."
Så tänkte jag fram till min slackerbubbla sprack och jag insåg att jag i själva verket inte förändrats ett dugg. Jag är fortfarande samma neurotiska kontrollfreak som jag alltid varit...och tydligen alltid kommer att vara.
 

För ett halvår sedan bestämde jag mig slutligen för att renovera köket. En tanke jag haft de senaste sju åren, men inte riktigt haft varken ekonomin eller orken att komma till skott. 
Under dessa sju år har funderingarna och idéerna avlöst varandra och drömmen om "det perfekta köket" har många gånger känts ouppnåelig.
Sen, som så många gånger förr, handlade jag impulsivt. 
-Woohoo, nu kör jag! Smack bara, in med en firma som fixar allt!!!
Där nånstans tappade jag alltså all min självinsikt. Plötsligt fick jag en föreställning om att det minsann räckte med att bara lägga nån sekunds tanke på design och utförande. 
Jag redogjorde för de viktigaste önskemålen och firman satte ihop ett förtjusande förslag. Jag skrev under offerten direkt. 
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag förivrigade mig något. 
Det ska på intet vis falla någon skugga över den anlitade firman. De har varit och är kanon. Nej, ansvaret faller helt på mig. 
Jag har aldrig fattat spontana beslut gällande sånt här tidigare, så varför jag trodde det nu är fullständigt obegripligt. Vid tidigare renoveringar har jag lämnat millimeter-beskrivningar till hantverkarna, efter att jag själv vänt ut och in på varenda möjlighet och lösning.
Som i natt. Alltså, stresspåslaget när jag inser att jag inte alls vill ha nån vit tråkig bänkskiva! Hur tänkte jag där?! Tänk om de börjat såga till den redan?  Är den fastlimmad redan? Tänk om det inte går att ändra det nu när hela köket redan är beställt? Hur sent kan man ringa personer, egentligen? 00.30 kanske inte är för sent trotsallt, eller? 
Detta spann givetvis vidare till: vilken spishäll blir det egentligen. Vilken blandare var det nu? Hur i helvete har jag kunnat vara så omoget nonchalant?
Alltså, när och var tappade jag huvudet egentligen? 
Varje anständig människa borde ju inse att Antracite- färgat kakel inte går ihop med vit bänk och vita luckor! 
Med skammens rodnad brännande på mina kinder ringde jag till arbetsledaren i morse. 
Det löste sig. Den vita bänkskivan är fortfarande intakt och kan bytas. 
Således drog jag en lättnadens suck som nästintill orsakade yrsel i mitt tokuppstissade huvud. 
Men säg den lycka som varar. 
Gubbarna ringde tillbaka för att redovisa en liten, som de beskrev det, olycka. 
En kabel har brunnit. De behöver in i elcentralen för att åtgärda.- Mest för att din kyl inte ska hinna smälta. 
Japp. Brand och trasig kyl i samma mening, är förmodligen sämsta kombon för mig. Släng dit icke avstängd spis också, så skulle jag antagligen svimma på studs. Dessutom sitter jag på ett tåg på väg till Västerås, oförmögen att rädda världen (=köket)
Jag är ungefär en armlängd ifrån att börja gnaga på handlederna.
 
 
 

Det är inte bara barn som bör hållas under uppsikt i exklusiva butiker.

Vita böljande sidenplagg smeker rosiga kinder.
Skira champagnetoner snuddar rödmålade läppar....
Vad som vid första anblick skulle kunna vara en nästintill sensuell beskrivning är i själva verket något mycket smutsigare än så.
Det handlar om oskick....ett mycket kladdigt och dyrbart sådant.
 
Jag har vid tidigare tillfällen uttryckt min frustration gällande barn som tillåts gå bärsärkagång i våra exklusiva klädbutiker. (  i ärlighetens namn har jag väl uttryckt min frustration gällande barn i de flesta sammanhang.)
Jag har sinnesnärvaro nog att förstå att det egentligen inte är de små arma livens fel, utan att hela ansvaret vilar på föräldrarnas axlar.
Och kanske är det inte så konstigt att barnens krumma bananmosiga händer relativt ofta tillåts klappa paljettbroderade klänningar. Barn gör ju som bekant inte som man säger, utan som man gör. Just därför kanske det där kladdandet inte är så himla märkligt trotsallt. 
Varje dag i klädbutiker är nämligen som rysk roulette.
Man vet aldrig när det smäller.
"Vilka kläder överlever i dag?"
Det är ju såklart sminket är boven i det här dramat. Eller rättare sagt, bäraren av sminket. För inte heller i detta fall kan man lägga ansvaret på den som inte kan ta ansvar för sig själv.
När folk vårdslöst kränger på sig en vit sidenblus och liksom skrapar av yttre sminklagret i ringningen, så kanske man själv försöker med ett litet - oj oj. lägger huvudet på sned och anlägger en bekymrad min för att uppmärksamma besudlaren på misstaget.
- Ja, inte var det jag i alla fall! Jag använder inte ens smink, svarar det då krackelerade ansiktet och replikerar med en ytterst förnärmad min.
 
Varje dag utspelas också ett märkligt skådespel som jag aldrig ens kunnat drömma om innan jag började i butik.
I regel går det till som följande:
EX. 1:
- Näe, inte är väl det här min färg? 
Kvinnan tar galgen med plagget i ett stadigt grepp och håller det framför sig vid spegeln ( så långt är jag med på noterna). Lyfter sedan upp det i höjd med halsen och börjar därefter med gungande rörelser borra ner hakan mot bröstet för att  med hjälp av dubbelhakorna hålla fast  plagget i brösthöjd för att på så vis samtidigt kunna kontrollera storleken genom att spänna ut plaggets sidor över magen.
Där står man då själv vid sidan av och försöker med all sin kraft hålla hjärtat från halsgropen och ber en bön om att detta dyrbara plagg ska skonas från underlagskräm och solpuder.
 
EX. 2:

- Kliar inte det här materialet?
Kvinnan för plagget mot ansiktet, lägger huvudet på sned och gnider plagget mot kinden. 
Medan jag stålsätter mig inför impulsen att slita plagget från kvinnan undrar jag i mitt stilla sinne varför i hela fridens namn de väljer att kontrollera klifaktorn i ansiktet. I ärlighetens namn är det ytterst få plagg man använder just där. Det skulle väl vara burka eller rånarluva i så fall, men ingetdera finner man i vår butik. 
En sminkbefriad handled är förmodligen en bättre bedömare av stickningar än en lager på lager-påmålad kind.
 
Förmodligen bör jag alltså således glädjas över bananmosiga bebishänder som fingrar på dyrgripar, eftersom dessa fläckar uppkommer betydligt mer sällan och dessutom är lättare att tvätta bort än damernas Dior-läppstift.