Förlåt mig, men jag måste sluta ursäkta mig.

-Jenny, jag känner knappt dig men jag har redan märkt att du har en dålig vana. informerade min för dagen nya bekant K mig om .
-Jaså, vad är det då? undrade jag lite överraskat. Inte för att en dålig sida hos mig själv skulle förvåna mig, utan för att den som deklarerade detta var så rätt fram.
- Du säger förlåt alldeles för ofta.
Tusan också..Jag vet nämligen redan om detta, jag visste bara inte att andra uppmärksammat det.
Därför kände jag mig inte förorättad av sagda ord utan påkommen, likt en tonåring på fyllan.
 
Vad som föranledde utspelet från min nya bekant var att jag, mer eller mindre, just parkerat min stuss i hans ansikte. Ja, inte för den goda sakens skull förstås utan för att jag placerade mig framför hans stol när jag skulle fota ett barn på golvet.
Alla är vi olika, men när jag upptäckte min bakdels något nonchalanta placering så valde jag att säga
- Oj, ursäkta mig.
Andra hade kanske agerat annorlunda men för mig föll det sig naturligt. " oj, ursäkta mig" istället för " varsågod, håll tillgodo". Av någon anledning kändes det liksom trevligare.
Så just i det avseendet höll jag inte med honom.
Det skrämmande var att jag just dagarna innan funderat på det här att vara nya tjejen på jobbet. ( jag har nyligen sagt upp mig och letar nytt.)
Jag vet själv hur vansinnigt irriterande det är med alla dessa nya snärtor som provjobbar. För inte nog med att de faktiskt gör fel hela tiden, de ber också om ursäkt hela tiden. Vilket egentligen bara är en nervös reaktion, som ett ticks.
Så när jag gick igenom viktiga punkter över hur man som ny bör bete sig, låg denna troligtvis överst på listan.
Obs:BE INTE OM URSÄKT KONSTANT.
 
- Jag tror inte människor som säger förlåt hela tiden kommer lika långt som folk med vassa armbågar. fortsatte K.
Men ursäkta mig då, förlåt om det inte passar herrn, jag är verkligen jätteledsen att det besvärade dig, hade inte varit aktuellt i detta läge, framförallt inte när det faktiskt låg en sanning i det han sa.
Problemet är dock mer invecklat än så.
Efter tolv år i restaurangbranschen sitter nämligen det där ursäktandet mycket djupt rotat.
Det handlar inte om "på-mina-bara-knän-förlåt" utan följande:
- Ursäkta, nu hörde inte jag vad ni sa.
- Förlåt mig, jag måste bara komma förbi här.
- Ursäkta att jag sträcker mig.
- Förlåt mig, ni glömde er plånbok.
- Ursäkta, jag har en tupp i halsen.
Ja, jag håller med, det blir fasligt många förlåt under en dag, men där behövs och ska dom vara.
Alternativt låter det istället som när ungdomarna börjar jobba och säger:
- Va sa ru?
- Kan du flytta på dig?
- Hörrö, du glömde plånkan.
- Host host host. öhhhh.
Och i ärlighetens namn låter inte det särskilt trevligt, eller? Det kanske är så folk egentligen vill bli bemötta?
Skulle inte tro det..
Jag tror jag och K får mötas halvvägs i den här frågan. Jag får begränsa mina förlåt till en viss dos under dagen, beroende på situation förstås.
Och visst, jag kanske inte kommer lika långt i livet utan mina vassa armbågar, men jag är i alla fall trevlig under tiden.
Förlåt om det blev för många förlåt i den här texten, men det var faktiskt nödvändigt för historien.
 
 
 

Är det bara pretentiösa sprättar och fula män som nätdejtar?

Jag är ett riktigt kap.
Jag är ett potpurri av alla bra egenskaper som finns.
Det är i alla fall den föreställning jag haft, tills jag började nätdejta.
Där har jag förminskats till en beige, betydelselös tråkmåns.
En av anledningarna till denna metamorfos kan vara att jag inte ljuger. ( det kan givetvis vara så att jag är skittrist också.)
Jag anser, förutom att jag är en riktig höjdare till kjolstyg, mig vara en rätt vanlig person.
Ordet vanlig klingar inte negativt i mina öron, men det verkar onekligen vara nästintill likställt med ett grovt könsord i dessa sammanhang.
Det jag inte riktigt förstår med alla dessa avståndstagare till "vanlig" är hur de får vardagen att gå ihop.
Har folk inga hushåll att ta hand om? Jobb att gå till?
Jo, jobb har de förstås. Det är ju nämligen det viktigaste i jakten på den eviga kärleken.
Inte vilket jobb som helst förstås, ett jävligt bra sådant. För man ska gärna döma folk efter yrkesval, förstås.
Men övrig tid skall tillbringas i gymmet ( citat: varje ledig stund spenderar jag i gymmet. och ser att även du gör det.)
Maten är en viktig del, det får vi inte glömma bort. All annan ledig tid tillbringas i goda vänners lag. En riktigt god middag skall avnjutas över ett riktigt fint vin av bra årgång. Övrig kosthållning består av LCHF varvat med några dagars fasta.
Den tid som finns kvar utöver det ska det klättras i berg, gärna tillsammans även där.
Skidåkning upptar också all ledig tid, precis som segling.
Hur mycket "all ledig tid" finns det?
Obegränsat!
 
En av de frågor jag minst gillar att få är de som lyder så här
- Vad gör du en helt vanlig helg?
Det ärliga svaret på det faller inte riktigt inom dejtingramarna.
Jo, jag vaknar, äter frukost. Tvättar städar. Tar en lång promenad. Kanske tar en fika på vägen. Passar mitt schema med mina vänners kanske det blir en middag eller öl. Jag slocknar oftast innan kl 23.
Inget svar som lockar äventyrssuktande ungkarlar.
Ett svar som däremot skulle falla dem på läppen vore:
När jag vaknar drar jag ut och springer några varv runt Hagaparken ( just där verkar det nämligen vara populärt att springa) Åter  hemma bokar jag en resa till en udda plats i världen ( gud förbjude ett chartermål) där jag tidigare varit. ( innan jag bodde i fem olika delstater i USA, reste runt i Asien i fem år , pluggade sju olika ämnen i lika många länder, jobbade som volontär i Afrika och byggde min egen båt så besökte jag just den platsen.) Därefter velar jag lite mellan att ta med klätterrepen eller ta en spontan sånglektion....Jaha, det tycker inte du om? Nej, då blir det inget mellan oss, vi måste nämligen ha exakt samma intressen, som vi även måste utöva tillsammans, jämt!

( Skulle jag vara tillsammans med någon hade antagligen en helt vanlig helg sett annorlunda ut.)
 
Kanske har jag en naiv inställning till förälskelse och sedermera, kärlek.
Jag lever nämligen forfarande i tron om att det är känslor som påverkar dessa tillstånd.
Men dessvärre verkar folk söka den rätta med hjälp av enbart hjärnan.
Jo, visst även den bör väl brukas. Men finns det ingen kemi spelar det mindre roll, och det är väl där det ska börja, egentligen?
-Jaha, det här ser väl bra ut på papperet, vi slår väl till då. Vi bestämmer att det här blir bra.
Lite som arrangerade giftermål, med enda skillnaden att de är frivilliga.
 
Självfallet finns det även herrar på nätet som resonerar som jag, men där kommer genast min ytliga sida fram. De är nämligen, hittills, uteslutande sjukt fula.
Så kan vi inte göra så här:
Ni prententiösa sprättar köper en spegel och lever med den.
Ni andra, fula...kan ni inte bara bli lite snyggare?
 
 
 
 

Ett litet tack, hur jävla svårt kan det vara??

Nyss hemkommen från matbutiken som jag länge och väl strosade runt i.
Jag har ju semester...eller förlåt, jag är ju mellan två jobb, och har därför inte bråttom till något.
Jag är en slacker som skulle kunna dra runt i mataffären i åtta timmar om jag så vill.
Av denna anledning låter jag också mer stressade människor ställa sig framför mig i kön - Du kan gå före mig, jag har inte bråttom. ler jag glatt.
- Jaha, jo jo. blir då svaret.
Ett litet tack hade kanske varit på sin plats men i detta lilla " jaha" kan man kanske tyda ett litet tack, bara att ordet inte uttalas men på något vis ändå hörs i förvåningen...vill jag i alla fall tro...
Väl förberedd kom jag till slut fram till kassa. I sedvanlig ordning med kontokort, klubbkort och leg i högsta hugg, redo för alla kommande moment.
Det hela gick smärtfritt. Rätt kort drogs, rätt koder slogs och varorna lades omsorgsfullt ner i mina medhavda kassar.
Till mitt stora förtret märkte jag dock att jag glömt att lämna fram pantkvittot från de flaskor jag så malligt kommit ihåg att ta med mig.
Jag återvände till kassörskan som nu scannade in nästa kunds varor och bad henne att dra mitt pantkvitto på denna kunds slutsumma istället.
- Absolut. svarade kassörskan.
Den nyss lite rikare kunden sa...ingenting. Tittade inte ens upp på mig. Inget tack, ingen förvåning, inget ansträngt litet leende, ingenting!
Gubbjävel, muttrade jag för mig själv. Vad ska man göra? Alternativet att norpa tillbaka panten känns inte direkt aktuellt när man bestämt sig för att göra något för nån annan, utan egen vinning. De små goda gärningar jag försöker genomföra enbart för att glädja någon känns stundom rätt meninglösa.
Det var knappast någon förmögenhet jag bjöd honom på men det är just handlingen i sig som räknas...trodde jag....
Men allvarligt, ett jävla tack, hur svårt kan det vara??
 
 

Ett bra minne eller viss variation kan underlätta för nätdejtare.

Att fånga någons intresse på dejtingsajter, kan som tidigare nämnt, vara lite knepigt.
Om man ändå inte ger upp efter första nederlaget, kan variation rekommenderas.
Tanken med mångas mejl är ju att man ska känna sig speciell, utvald av just denna amorösa och i många fall något för lismande herre.
Då kan det också vara värt att minnas vilka man redan skickat novell-liknande brev till.
De här två mejlen har jag fått med ett par månaders mellanrum.
 
 
 
 
 
 
Visst tycker jag om rutiner, men en man som lagar marulk varje dag känns lite långrandig...eller sjukt fantasilös, på många plan.
Eller så får han galet många damer med den repliken..vad vet jag?