En sammanfattning av året som gått.

 Året som snart är till ända började på ett alldeles fantastiskt obehagligt vis.
Jag vaknade nämligen, obegripligt nog, tuggandes på en öronpropp av skumgummi. 
Hur eller varför den hamnat där förblir en gåta, men jag tänker inte skylla på att det fanns barn i huset.
Vad jag däremot vet numera är hur förvånansvärt mycket en öronpropp av skumgummi expanderar när man tuggar på den. Så nu vet även ni, och kan alltså avstå att försöka. 
Året har som alla andra år innehållit såväl glädje som sorg och skiljer sig inte nämnvärt från sina föregångare.
Men det är väl på sin plats att summera även detta år med några punkter. 
 
Årets uppvaknande: 1) SD- väljarna som sa: Hade vi vetat att de skulle få  många röster så hade vi inte röstat på dem. 
2) När jag plötsligt efter en ölkväll befann mig på Örnsbergs tunnelbanestation, alltså i en förort jag inte visste existerade.
 
Årets tomma hot: Stefan Löfven. - Om budgeten inte går igenom så avgår jag.
 
Årets sammanklappning: 1) Brasiliens toktorsk mot Tyskland i vm-semin. 
2) Jimmie Åkessons utbrändhet pga av hat och mediadrev  "– I min situation försöker man skaka av sig allt det där - okvädningsorden, hoten, avskyn. Man intalar sig själv att inte ta det personligt, att låta det rinna av. Den strategin må fungera på ytan, åtminstone en tid, men i själva verket sätter det djupa spår." måste ju ändå ses som rätt ironisk med tanke på karlns egna värdegrunder.
 
Årets bock: 1) Gävlebocken stod pall hela julen. Bra jobbat! (även om vi svenskar inte gillar att bryta traditioner)
2) Bill Cosby...avstår från vidare beskrivning.
 
Årets politiska vinning: ordet 'käbbel' kom äntligen åter fram i ljuset. I övrigt fanns väl ingen.
 
Årets skräll: 1) Sanna Nielsen vann melodifestivalen. Det var ju på tiden. 
2) Mikael Persbrandt dömdes för narkotikabrott. Det var ju på tiden.
 
Årets skämskudde: Att kungafamiljen tilläts sitta i ösregnet på Solliden under Victorias TV- sända födelsedagsfirande. I vilket annat land skulle det tillåtas slänga på dem varsin regnponcho(?!) Skärpning, tack.
 
Årets solo: 1) Conchita Wursts seger i ESC
2) Jag reste på solsemester helt ensam.
 
Årets 50+are: Zlatan
 
Årets kollektiva kränkning: Aladdin-asken. Frågan är om folk någonsin kan förlåta och glömma.
 
Gott nytt år till er alla! Jag tror, precis som varje år, att detta blir mitt!

 
 
 

Med brallorna nere. Del xx ( jag har tappat räkningen)

- Jenny, är du med i vårat lag sen!? ropade min kusin från vardagsrummet. 
- Jajamen! svarade jag med glättig stämma. Inombords svor jag. 
Meningsbytet i sig var ju inte särskilt konstigt, om det inte vore för att kusinen befann sig just i vardagsrummet, tillsammans med 20 andra personer. Och att jag var på toaletten. 
 
För att vara en person som helst inte skulle vilja erkänna att jag ens behöver besöka toaletter, så skriver jag onekligen ofta om just den destinationen. 
Jag är aldrig så saknad och så eftertraktad som när jag är just där. Hur försiktigt jag än smyger iväg eller vilket tillfälle jag än väljer så är det just då någon saknar mig.
Vid tidpunkten denna kväll hade vi just klarat av middagen i sällskap av släkten och bekanta. Desserten väntade och därefter skulle vi ha frågesport i förindelade lag.
Toppen, perfekt lucka. Medan resten av sällskapet var upptagna med att avnjuta kaffe och fruktsallad kunde jag obemärkt smita till hemligrummet. Som inte hölls så himla hemligt alltså. 
Inom loppet av några sekunder, eller på sin höjd en minut hörde jag hur de omgrupperade i vardagsrummet. 
Tidsschemat hade rappats på och jag hörde min moster uttala de ord jag absolut minst vill höra i dessa situationer: 
- Nej hörrni, vi kan inte börja spela än. Vi måste vänta in Jenny först. 
Så mycket för den ivägsmitningen. Nu satt 20 människor i ett stämningsfullt vardagsrum i Djursholm och väntade på att jag skulle komma ut från toaletten, det ställe jag absolut minst vill att folk ska veta att jag någonsin besöker. Men när min kusin ropade på mig insåg jag att loppet var kört. Därför svarade jag så glättigt jag kunde från toasitsen, som för att för mig själv avdramatisera den oerhört traumatiska insikten. 
Jag var avslöjad..med byxorna nere, ännu en gång. 
 
 

Amatördetektiver och märkliga konspirationsteorier.

Visst, man kan byta miljö, men om man är en sådan person som livet igenom lockat till sig tveksamma figurer så nosar de upp en ändå. 
Jag kan på intet vis jämföra antalet märkliga möten i cafébranschen med min nuvarande position i en exklusiv butik men visst sker de fortfarande. 
I dag kom en till synes vanlig dam in i butiken, lite långsam och mystisk, men i övrigt vanlig. Som på det där lite svenska "jag vill inte göra så mycket väsen av mig"- sättet. 
Hon smög hela vägen fram till mig och sa, först i normal samtalston :- Har du jobbat här länge? 
Jag med min vanliga hörselnedsättning var dock tvungen att be henne upprepa sig.
Då sänkte hon rösten, lutade sig hemlighetsfullt fram mot mig och viskade: har du jobbat här länge?
Eftersom jag starkt ogillar när folk inkräktar på min personliga sfär, tog jag ett bestämt steg bakåt och svarade i lämplig volym att jag jobbat där sedan ett och ett halvt år. 
- Hm.. jasså, jaha ja. Det låg en annan butik här innan. Var den större än den här? rösten fortfarande mest en väsning. 
- Nej, den var precis lika stor, svarade jag och undrade mer och mer vad den äldre damen egentligen hade på hjärtat. 
- Ja, du förstår..[ konstpaus] det är nämligen så att jag är här med anledning av mordet på Anna Lind. Kvinnan stod vid sitt erkännande ungefär ganska precis alldeles för nära mig och plirade med ögonen. 
- Ok? (Vad svarar man annars.)
- De har nämligen kommit till min kännedom att de tagit fel kille. Det är den största rättsskandalen i svensk historia, det ska du ha klart för dig. 
- Ok? ( hade fortfarande inte kommit på nåt bättre att svara. )
- Jag har nämligen sett en film på jåtåb (youtube, red anm.) och där framkom det alldeles tydligt att det omöjligt kan ha varit han! 
För om butiken som låg här tidigare var lika stor som den här...ja då är det helt orimligt! 
Jag brydde mig inte om att ifrågasätta orimligheten i detta fullkomligt ologiska resonemang, utan nöjde mig med att uttala mitt förtroende för ordningsmakten. 
Ett uttalande som inte riktigt föll i god jord.
- Jasså du!? Men om du tittar på jåtåb- filmen så kommer du förstå. Visst, man kan ju alltid hoppas att de tog rätt person...men det verkar sannerligen inte så. Nu får jag tacka, jag måste vidare och inspektera de andra butikerna och jämföra med jåtåb. 
Så vände den mystiska kvinnan på klacken och fortsatte sitt detektivarbete på annat håll. 
Ja, vad säger man? Utöver "ok?" får jag väl tillägga: Glöm inte var ni hörde det först.

Julen. En tid för omtanke och offentligt häcklande.

Julafton. Klarblå himmel, krispig luft och betydligt kallare än på länge. Inte bara vädermässigt skulle det visa sig. 
Jag går mycket sällan runt och tycker att folk är vidriga, men just denna morgon uppenbarade sig inte mindre än två människor som jag utan tvekan kallar vidriga.
Jag har nämligen väldigt svårt för folk som sparkar på dom som redan ligger, eller sitter i detta fall. 
Eftersom det var så ovanligt kallt och därtill även just julafton, beslöt jag mig för att köpa te och varma bullar åt två män som satt och tiggde utanför mataffären. 
Huruvida de var ursvenskar eller ej behöver inte vara väsentligt för historien eftersom jag bjöd två människor på te och bulle. 
Åtminstone tycker inte jag själv att det borde spela någon roll var de kom ifrån. 
Men när jag satt där på huk vid första mannen och önskade honom god jul, passerade en pompös gubbtjyv i övre medelåldern och fnös åt mig:
- Jag kanske också ska sätta mig här ute så jag kan få gratisfika! 
På riktigt, gubbjävel? Du ska ge fan i vad jag gör med mina pengar. Om jag väljer att lägga tjugo kronor på fika för att jag vill visa lite mänsklig omtanke så ska du över huvud taget inte bry dig om det. Inte ett dugg faktiskt. 
Precis som jag ger blanka fan i om du ger pengar eller ej. Det står oss nämligen helt fritt. 
När jag sedermera gick vidare till den andra tiggande mannen stod där ännu en maktutövande man och häcklade även denna. 
Högt och tydligt artikulerade mannen:
- Lär du dig nån svenska när du sitter här? 
Vidare imiterade han den tiggande mannen" - hej hej. Hej hej", innan han skrockande gick därifrån.
Om detta varit svenska tiggare hade de häcklande gubbarna på sin höjd nonchalerat dessa. Aldrig i helvetet skulle de gå fram och håna dom, vuxna män som de trots allt är.
 
Jag tänker inte gå in på huruvida man ska ge pengar eller ej. Om dessa tiggare är en del av organiserad brottslighet eller ej.
Jag tycker att folk ska ge pengar om de vill, och avstå om man inte vill. Svårare är det inte.
 Det jag har så förbannat svårt för är att vissa verkar tycka att det är helt på sin plats att  behandla andra människor som djur. Att det på något märkligt vis är en rättighet att förnedra någon annan, som dessutom inte har ett uns avchans att sätta emot.
De här vidriga gubbarna svänger in på ICA på julaftons morgon, häcklar helt ogenerat två främmande människor, köper det sista till julbordet och kryper sedan upp i soffan med barnbarnen och lär dem vad julen egentligen handlar om: gemenskap och omtanke, eller? 
Tvi tvi tvi