Snutjenny

 

Jaha, där står jag nio år gammal. Lite besvärlig och svår redan då. Jag har tydligen på mig en skjorta med frukt och bär på, men det spelade ju inte så stor roll när man var nio år.

Kommer ni ihåg låg- och mellanstadietiden? Jag vet att de för många är länge sedan, så jag ska försöka friska upp ert minne lite grann.

Minns ni hur vi sprang ut på rasterna för att spela fotboll eller åka linbana? När våren kom dammade skolgården när vi ystra plockade fram våra påsar och spelade kula. Vi hoppade hopprep och några samlade fortfarande på bokmärken. Änglar, fjärilar, hästar. Sånt som man gillar när man är nio år.

Vi bläddrade nyfiket igenom Kalle Anka, Min häst och Fantomen när tillfälle gavs. Serietidningar som nioåringar gillar.

Vi åkte på utflykter med skolan och i bästa fall satte vi oss nånstans och mumsade matsäck. Kanske drack vi lite varm choklad och åt ett Mariekex.

Nio år.

Några av oss var lite malliga över att vi just fått egen hemnyckel och därför kunde vi gå hem själva från skolan. Jösses, så vuxen man kände sig! Nio år gammal.

Vi gick i simskola en dag i veckan, vi bar på gympapåsar som vi själva sytt i slödjen.

Utanför klassrummen hängde jackorna nedanför våra porträtt och kanske hängde där även en liten egengjord teckning bredvid. Nio år.

Vi åt mellis och hängde på fritids efter skolan. Skogaholmslimpa och ett glas nyponsoppa.

Nio år, inte ens mellanstadiet för de flesta.

Vi tittade på Sommarlovsmorgon och väntade med spänning på Julkalendern. Vi såg fram mot lördagsgodis och julklappar.

Nio år, hörni, då var vi inte gamla.

Titta på bilden igen. Ett litet barn. Inte skulle väl nån av er vilja se mig nedbrottad på marken av en vuxen man?

Det skulle ju vara rena övergreppet.

Flyktingbarnen på Malmö central bär tyvärr antagligen inte med sig några liknande skimrande minnen, men jag vill få er att minnas hur små vi var. Nio år små.

Pubertet och målbrott låg för de allra flesta fortfarande i en icke-nåbar framtid.

Jag tänker inte ge mig in i diskussionen om huruvida barnen sparkat någon väktare eller ej.

Jag tänker inte heller uttala mig gällande den sanna eller osanna huvuddunkningen. (vissa hävdar att barnet själv slog huvudet i marken.)

Jag var inte där.

Men jag räds er som på fullaste allvar anser att väktaren hade sin fulla rätt att dunka barnets huvud i marken om barnet sparkat honom i ryggen. Ni som säger att "skitungen" får skylla sig själv. Det är en sådan vidrig värdering.

Under inga jävla omständigheter är det ok att dunka ett barns huvud i marken.

En vuxen man, utbildad att handskas med vuxna dårar och ickedårar, bör väl kunna hantera ett barn på ett mer humant sätt. Annars bör vederbörande kanske göra ett karriärsbyte?

Nio år gammal.

Och i vanlig ordning efterföljs även detta av rasistiska uttalanden på sociala medier, som "sånt jävla folk" och "jävla sv*rtskallar".

 

Har vi blivit så jävla kallblodiga i det här landet att vi tycker att barn får utsättas för övergrepp, så länge de har ett annat ursprung? Hur kan vi ha blivit så fantastiskt inskränkta och hatiska. Vad har vi för värdegrunder numera egentligen?

Inga alls?

Eller det kanske är ok att häva ur sig vilken dynga som helst så länge man sitter bakom en skärm?

Det handlar ju för tusan om ett barn. Kanske iklädd frukt och bär-skjorta, vad vet jag.

Fy vad jag skäms över er. Jag hoppas verkligen inte att ni har några avkommor själva att föra över era åsikter till.

TVI!