Så satte jag skräck i ett helt hyreshus.
Denna lediga dag har gått i städningens tecken, och när jag som bäst höll på att vända upp och ner på lådor kom jag över nånting. Nånting som senast för en vecka sedan kom på tal under en middag i goda vänners lag.
Lappen.
Jag sparar på det mesta så egentligen var det väl inte konstigt att lappen låg där i botten av asken, men jag vill gärna understryka att följande berättelse inte ligger på listan över: Saker jag är mest stolt över.
Å andra sidan kan jag väl förutsätta att det inte var sista gången jag klampade i klaveret.
Det handlar nämligen om den natt jag satte skräck i ett annars lyckligt och lugnt hyreshus.
Efter en något blöt avskedsfest begav vi oss hem denna tisdagnatt, jag och min dåvarande kille.
Vi hade tackat av en kock som skulle söka lyckan på en annan arbetsplats, och det gjordes tydligen bäst just en vardagkväll.
Jag var vid tidpunkten närmare tjugostrecket än trettio så det berörde mig inte nämnvärt att kalasa till kl 02 dagen innan jobb. Däremot låg min kompis förståndigt hemma och sov i vår gemensamma trea som vi hyrde av en galen dam.
Väl hemma hoppade vi ur taxin, smög in i trapphuset och väntade på hissen som skulle ta oss upp till fjärde våningen. Så här i efterhand kan vi nog tumma lite på det där med att "smyga".
Hissen kom och M tryckte på knappen.
Lika smygande som vi kommit in i trapphuset smög vi mot dörren och jag försökte låsa upp. Länge och väl stod jag där och försökte vrida runt nyckeln.
- Det går inte. väste jag till M.
- Vadå går inte? fräste han tillbaka.
- C måste ha låst överlåset inifrån. något högre.
- Äh, ge hit nycklarna. fräste M på så sätt som karlar gör när de har med odugligt kvinnfolk att göra.
Sen stannade han upp och vände sig sakta mot mig.
- Ska det inte stå Andersson på dörren? Det står Johansson på den här.
M hade tryckt på fel våning i hissen. Helvete!! Snabbt som tusan, tyckte vi, slängde vi oss upp i trappan mot rätt våning. Där gick det alldeles utmärkt att låsa upp dörren och min kompis låg lyckligt ovetandes och sov i sin säng.
Hon var visserligen bara lyckligt ovetandes till morgonen därpå då hon ringde från sitt jobb och väckte mig.
- Ehh, du, det sitter lappar i hissen och i trapphuset om nåt inbrottsförsök inatt. När kom du hem?
Underförstått: vad har du lyckats med nu?
Lite förvirrat undrade jag vad som stod på lappen. Det var följande:
Det var ju onekligen lite mer väsen än jag tyckte vi gjort ifrån oss. Men det var inte lätt att vara objektiv under rådande festa-mitt inatten-på en tisdag-omständigheter.
- Vad fan ska jag göra?
Snabba överslag i morgontrött huvud. Första instinkten var förstås att mörka. Andra var att skammen skulle bli övermäktig om någon faktiskt sett mig. " Där är hon! Vi såg henne genom kikhålet när hon försökte bryta upp dörren!! Man vet ju att vittnen gärna friserar sanningen en del när utsagor ges.
Tusan, jag måste erkänna. Jag måste göra rätt för mig. Och det innebär att jag kommer genera mig nåt alldeles oerhört. Sagt och gjort, jag snodde med mig blomsterkvasten min kompis fått i present dagarna innan (ett i allra högsta grad ofrivilligt offer från hennes sida.) och gick med svansen mellan benen ner till grannen under och plingade på.
När han öppnade stod jag där på darrande ben och med slokande tulpaner i näven: förlåt, det var jag.
Jag kände mig manad att även berätta hela händelseförloppet.
Efter att han talat om hur rädda hans barn och fru varit och hur skrämmande situationen uppfattats, skrattade han och sa: Men du, det är lugnt. Sånt här kan hända vem som helst!!
Nej, det kan det faktiskt inte. Jag känner på mig att just sånt här bara drabbar mig.