Snutjenny

Som ny på en arbetsplats är det väldigt många namn att lära sig, men inte nog med det, jag behöver också veta mitt eget.

På mitt första jobb hade jag en äldre syriansk man som chef. Honom har jag mycket att tacka för och han finns ofta i mina tankar.

Han hade ett litet barnbarn vid namn Jennifer, vilket gick alldeles utmärkt att uttala, men när det kom till den kortare versionen Jenny, stötte han på patrull. Därför kallade han mig Janne under fem års tid.

Det var minst sagt en märklig känsla när det sakta men säkert gick upp för mig att jag faktiskt lyssnade till det tilltalet, även utanför jobbet. Inte bara för att det är ett maskulint namn utan även för att min egen far heter just så. Än i dag reagerar jag till det.

På nästa jobb kallades jag oftast för Pundarmagneten, inte särskilt smickrande men nog en sanning till dags dato.

Nästkommande chef, eller främst hans lillebror kallade mig Jennifer första halvåret. Till slut kände jag mig manad att fråga om han verkligen visste att jag hette Jenny.

- Javisst, men Jennifer är mycket finare. blev det raka svaret och så fick det bli de efterföljande sex åren.

Och så nu.

Min första dag på jobbet ropade någon på Jennifer, och jag svarade i kör med min kollega.

Lite generad fick jag då förklara att det inte alls var mitt namn utan att jag reagerat instinktivt.

Dagen därpå ropade någon mitt namn, men inte heller denna gång var det jag som var målet.

Nej, för att göra det hela lite enklare kallas nämligen min kollega Jennifer även för Jenny och Jempa.

Nu gäller det att agera snabbt  om jag ska skaffa ett eget artistnamn.

Annars får jag väl anpassa mig till nya chefens förslag....ännu en gång.

 

ps. Eventuella namnförslag lämnas nedan. ds.