Man landar hårt när slackerbubblan spricker.
"-Det är så himla skönt att lämna över ett helt köksprojekt till totalentreprenad. Jag har verkligen bara släppt kontrollen och låter dem sköta allt."
Så tänkte jag fram till min slackerbubbla sprack och jag insåg att jag i själva verket inte förändrats ett dugg. Jag är fortfarande samma neurotiska kontrollfreak som jag alltid varit...och tydligen alltid kommer att vara.
För ett halvår sedan bestämde jag mig slutligen för att renovera köket. En tanke jag haft de senaste sju åren, men inte riktigt haft varken ekonomin eller orken att komma till skott.
Under dessa sju år har funderingarna och idéerna avlöst varandra och drömmen om "det perfekta köket" har många gånger känts ouppnåelig.
Sen, som så många gånger förr, handlade jag impulsivt.
-Woohoo, nu kör jag! Smack bara, in med en firma som fixar allt!!!
Där nånstans tappade jag alltså all min självinsikt. Plötsligt fick jag en föreställning om att det minsann räckte med att bara lägga nån sekunds tanke på design och utförande.
Jag redogjorde för de viktigaste önskemålen och firman satte ihop ett förtjusande förslag. Jag skrev under offerten direkt.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag förivrigade mig något.
Det ska på intet vis falla någon skugga över den anlitade firman. De har varit och är kanon. Nej, ansvaret faller helt på mig.
Jag har aldrig fattat spontana beslut gällande sånt här tidigare, så varför jag trodde det nu är fullständigt obegripligt. Vid tidigare renoveringar har jag lämnat millimeter-beskrivningar till hantverkarna, efter att jag själv vänt ut och in på varenda möjlighet och lösning.
Som i natt. Alltså, stresspåslaget när jag inser att jag inte alls vill ha nån vit tråkig bänkskiva! Hur tänkte jag där?! Tänk om de börjat såga till den redan? Är den fastlimmad redan? Tänk om det inte går att ändra det nu när hela köket redan är beställt? Hur sent kan man ringa personer, egentligen? 00.30 kanske inte är för sent trotsallt, eller?
Detta spann givetvis vidare till: vilken spishäll blir det egentligen. Vilken blandare var det nu? Hur i helvete har jag kunnat vara så omoget nonchalant?
Alltså, när och var tappade jag huvudet egentligen?
Varje anständig människa borde ju inse att Antracite- färgat kakel inte går ihop med vit bänk och vita luckor!
Med skammens rodnad brännande på mina kinder ringde jag till arbetsledaren i morse.
Det löste sig. Den vita bänkskivan är fortfarande intakt och kan bytas.
Således drog jag en lättnadens suck som nästintill orsakade yrsel i mitt tokuppstissade huvud.
Men säg den lycka som varar.
Gubbarna ringde tillbaka för att redovisa en liten, som de beskrev det, olycka.
En kabel har brunnit. De behöver in i elcentralen för att åtgärda.- Mest för att din kyl inte ska hinna smälta.
Japp. Brand och trasig kyl i samma mening, är förmodligen sämsta kombon för mig. Släng dit icke avstängd spis också, så skulle jag antagligen svimma på studs. Dessutom sitter jag på ett tåg på väg till Västerås, oförmögen att rädda världen (=köket)
Jag är ungefär en armlängd ifrån att börja gnaga på handlederna.