Det har kommit nya svenskar till hotellet...yeay.
En buss kom lastad.
Med bland annat svenskar. Av den värsta sorten.
Och de har balkongen snett under mig.
Trots min ovilja att socialisera med andra under semestern så måste även jag erkänna att det kan vara trevligt.
Om det är rätt folk, vill sägas. Och förra veckan befann det sig ett sånt par här.
De berikade min tillvaro istället för att lägga sordin på semesteryran.
I det fallet var det snarare ett under att de ville ha med mig att göra eftersom jag gjorde entré i deras liv vid poolkanten genom att avbryta maken mitt i en mening genom att skrattande kalla honom för arg gubbe.
Det är kanske i regel inte den mest relationsgynnande starten.
Nu kom det alltså nya svenskar. De gjorde sig tillkänna genom att uppenbara sig på balkongen snett under mig och förde en diskussion som mest kunde jämföras med en konflikt inne på, låt säga, Mörby pizzan klockan 15 en vardag. Alltså många svordomar med rejält eftertryck och utan att egentligen prata med varandra utan mot.
De var alltså den värsta sortens chartergrannar.
Såna som förde tankarna till en annan bulgarienresa då en finsk man förgyllde tillvaron genom att kissa i hissen, och sedermera även ta till det tidigare oprövade knepet att baja i en solstol vid poolområdet.
Så med det i minnet insåg jag att jag fått nya grannar.
Jag har hållt mig ifrån balkongen när de är där eftersom de i ärlighetens namn håller en för tråkig ton mot varandra.
Kanske var det så att de saknade min närvaro och att det var därför det blev lite för intimt.
För plötsligt medan jag i godan ro låg och läste på mage i min solstol på stranden fann jag mitt ansikte befinna sig just intill fylltantens ansikte.
Hon dök i princip upp från ingenstans och föll sedan som en fura. Handlöst och dessutom ljudlöst ramlade hon likt en stor degklump ner bredvid just mig på stranden.
Om hon var ljudlös så var hennes man det motsatta eftersom han omedelbart hävde ur sig:
-Vilken jävla sopa du är. till sin äktade maka.
Det enda svar han fick var ett gutturalt ljud från en mycket överviktig fru som redlös försökte kravla sig upp ur sanden. Med min egen landstigning färsk i minnet hade hon en liten liten del av mina sympatier, men jag hade ju å andra sidan inte vänt upp och ner på en sjuttis innan så nog tycker jag att detta stycke fick skylla sig själv.
När hon väl hävt sig upp i en solstol bakom mig flydde jag till andra sidan stranden.
Ibland är det bättre att fly än illa fäkta.
Jag tog ändå mitt ansvar och uppmärksammade badvakten när jag såg att fylltrattsgrannarna kom på den briljanta idén att bada och hon föll huvudstupa även i havet.
Nu sitter jag och lyssnar på bulgarisk folkmusik i lobbyn för att jag inte riktigt vill veta på vilken nivå mina kära grannar är nu.
Det är ju inte orimligt att tro att dagen förlöpte i samma goda anda.