Hundtrick och bristande hänsyn.
Jag gillar djur, typ.
Mest gillar jag djur på avstånd.
Jag är alltså inte särskilt förtjust i att klappa på dem eller att få närkontakt med deras nosar/tungor.
Men konstigt nog verkar alla som har djur förutsätta att alla älskar dem precis lika mycket som de själva gör.
Lite som föräldrar.
"Det är klart att alla inte tycker det är kul med barn, men just mitt barn tycker alla om."
I detta sammanhang, precis som i alla andra, är gränssättning synnerligen viktigt.
När jag för en tid sedan åkte tunnelbana hem från stan, klev en man på och lyfte upp sin pitbull på sätet mittemot mig.
Redan då tycker jag att gränsen är passerad.
Sätena är till för människor, punkt.
Vad blir nästa steg, kommer folk att be gravida och pensionärer att flytta på sig till fördel för husdjur?
-Kan du vara snäll att maka på dig med rollatorn, min hund vill sitta på det där sätet?
Hundar bär sällan byxor och har därtill något bristande hygienrutiner kring toalettbesök. (Säg gärna till om nån behöver fler anledningar till varför hundar ej bör sitta på tygklädda säten.)
Sedan började hunden att slicka på mina knän, medan hundägaren log mot mig. "Åh, så fint för henne att min jycke slickar på hennes bara hud, det är ju en ömhetsbetygelse, god som någon"
Jag vill inte sitta här och låta fördomsfull men vissa hundägare i kollektivtrafiken tar jag inte gärna strid med, så jag flyttade helt enkelt på mig. Jag spände såklart onda ögat i hussen innan, man måste ju markera på något vis.
Nyligen kom jag också i kontakt med Tjorven.
Tjorven är en krullig pjäs vars nos jag plötsligt fann rotandes i min väska när jag låg i parken.
Resten av Tjorvens sällskap befann sig några tiotal meter bort medan Tjorven fick upp ett spår till min lunchlåda.
-Ursäkta, kan nån ta bort den här? en helt berättigad fråga från mitt håll kan jag tycka, men jag är inte säker på att Tjorvens familj såg ut att vara av samma åsikt.
Så till nutid.
Jag sitter i solskenet på en filt och pratar i telefon.
Plötsligt tacklas jag omkull och faller framåt.
Blir livrädd och försöker ställa mig upp, och blir biten i handen av en sjukt exalterad golden retriever.
Bakom mig hör jag någon ropa medan hunden fortsätter att hoppa mot mig.
Nu är jag som ni säkert förstått ingen dog whisperer, och är inte förmögen att se om hunden är glad eller arg.
- Han vill bara leka! ropar killen bakom mig, men jag skiter faktiskt fullständigt i dess önskemål, dels för att jag inte bryr mig om vad hunden vill men också för att jag är livrädd och ännu inte kommit på fötter utan har hundfan i ansiktshöjd.
-Han är valp, bara sju månader. fortätter killen hojta medan han försöker hinna fram. Som om att hundens bett i min hand gjorde lite mindre ont eftersom att hunden bara är sju månader men lika stor som en fullvuxen. Som om att jag som uppenbart ser vettskrämd ut, skulle bli lite mindre rädd av att den är sju månader men stor nog för att just fysiskt ha vält mig.
Slutligen får hussen tag i hunden och säger som alla djurägare verkar säga:
-Han är helt ofarlig, han är verkligen jättesnäll.
Att jag blev brutalt nermejad och biten i handen, kanske ses som kärlekshandlingar av andra, men inte av mig.
Det är fullt möjligt att hunden tyckte det var glatt men jag hade absolut inte gett några som helsta inviter till galna upptåg och lekar.
Det är lika rimligt som att jag själv skulle kasta mig över nån stackare på stan.- Attack!!! Jag vill ju bara leka, liksom.
Att visa hänsyn till sin omgivning, även som djurägare, kan väl inte vara för mycket begärt, eller?
Jag bryr mig inte om om det är Fluffy eller Rex, eller om det är en pudel eller en rottweiler. Jag har avstått från att skaffa hund och anser mig då ha rätten att inte behöva hantera andras.
Jag betackar mig således för fler hundtrick i framtiden.