Snutjenny

Har just blivit firad i dagarna tre!

Igår var det den stora dagen, dagen då jag äntligen fyllde 30 igen. Det kommer jag antagligen att göra tills att jag får ändan ur och styr upp den där stora 30årsfesten som jag så länge tänkt ha. Eller så får det bli tredje gången gillt nästa år. Annars är väl risken överhängande att jag tappar verklighetsuppfattningen helt och att jag vid 50 står på Viking lines Cinderella och skrålar:

Wooohooo, det är fri bar för alla ikväll...Jag fyller 30 idag, ihhhh!

I lördags var det i alla fall dags att svänga de lurviga tillsammans med några festglada vänner.  Det var första gången sedan mars som jag skulle ut och dansa och jag var alldeles till mig i trasorna. Som vanligt packades ombytesväskan omsorgsfullt innan jag lämnade hemmet för kvällens äventyr. Färdigblandad vätskeersättning, mössa, vantar, ombytesskor och strumpor . Denna gång begränsade jag mig något, det har tidigare hänt att jag haft med mig och faktiskt också bytt, festkläder 3 gånger under samma kväll.

Vi möttes upp på en pub på Kungsgatan, strategiskt utvald mittemot Golden Hits. Jag redogjorde för kvällens schema. Nej, det fanns egentligen bara en punkt: Vi går härifrån senast 21.20!!

Oj, är det verkligen nödvändigt att gå så tidigt? undrade någon.

Japp, annars får vi stå i en obscent lång kö.

Ingen vågade opponera sig.

Tidpunkten närmade sig och min vän C undrade lite försiktigt om hon hann gå på toa innan vi skulle gå.

Äsch, gör det när vi är inne på Golden, sa jag. Det är ju bara tvärs över gatan och de har massor av toaletter.

Vi gick.

Det var obscen kö.

Efter 20 minuter med stelfrusna tår ( jäkligt orutinerat att byta till öppen tå innan man nått slutdestinationen) hade vi kommit halvvägs och jag upptäckte att C stod med ryggen mot resten av sällskapet utan att delta i något samtal.

Du, har det hänt något? viskade jag.

Sammanbitet pressade hon fram orden:

Nej, jag koncentrerar mig bara på att inte kissa på mig!

Jag kände mig som sämst i världen och gjorde ett överslätande försök: Ehh, jag är jätteledsen. Det brukar faktiskt inte vara kö så här tidigt.

Kunde mycket gott tänka mig att C gav blanka tusan i vad det brukar vara och inte vid det laget.

Efter ytterligare 20 minuter kom vi äntligen in och då var fötterna så kalla att jag knappt kunde hålla balansen i mina höga klackar. Dessa åkte därför av och jag firade resten av kvällen i vinterkängor.

Trots att en av mina stamgäster höjt ett varningens finger och uppmanat mig att inte ge mig i kast med några stänger så får jag faktiskt erkänna att en och annan övning från pole dance-lektionen återskapades, om än med  sjukt stor glimt i ögat och givetvis utan just stång. Dessa övningar blandades med de sedvanliga schlagerklassikerna, så som " jag kommer ha nackspärr i morgon"-knyckningarna och höftklappningarna. Givetvis utförde jag min Something in your eyes- dans på scenen, dock helt själv eftersom min parhäst A numer är nybliven mor och således inte ragglar runt på lokal om kvällarna. Bland vansinnigt berusade och glatt vädersläppande människor dansade vi i 3 timmar innan vi avrundade kvällen. Då var det väldigt skönt att ha hängt in  11 centimetersklackarna i garderoben och jag kunde nu obehindrat gå hela vägen till tunnelbanan.

Där avfyrades kvällens sista salut när en, på gränsen till medvetslös, man kom fram till mig och mina vänner, ställde sig tyst och glodde på oss, lade av en brakare och gick därifrån. Det blev slutsignalen för en underbar och härlig 30årsfest, i år igen.