Snutjenny

- Oj, du låter lite krasslig, sade jag till en av morgongästerna. Mest för att vara lite artig och visa empati vid eventuell förkylning.

- Ja, jag vet inte vad det är, om det är pollen kanske, replikerade gästen, en kvinnlig revisor i 50-årsåldern.

- Det kan ju vara värt att kolla upp, fortsatte jag medömkande.

- Jo, jag har så väldigt mycket slem i halsen, informerade hon vidare.

Ditt fruktansvärda äckel, tänkte jag.

 

Jag är otroligt känslig för sådan information och har mig veterligen aldrig efterfrågat sådana detaljer, trots det verkar folk ha för vana att delge mig den typen av data.

 

- Hmm, oj oj vad ska jag beställa? Ni har ju så mycket att välja på. Jag vill ha nån kall dryck.

- Kanske en yoghurtsmoothie skulle passa? tipsar jag.

- Nej, det går inte. Jag kan inte dricka laktos, då blir jag så lös i magen.

Why God, why!? Varför tillåter du människor utan spärrar gå runt på gator och torg på detta vis?!

- Japp, jag tror vi stannar där, markerar jag, jag behöver absolut inte veta mer.

Om man nu så innerligt vill tala om varför man inte kan/ vill äta något, låt det då stanna vid allergi. Hur denna allergi yttrar sig kan jag mycket väl föreställa mig om jag skulle vilja.

 

Det är onekligen ett bekymmer, då jag själv närsomhelst faktiskt kan kasta upp när jag hör sånt här.

Folk verkar tvärtemot tycka att det ligger något charmigt i att dela med sig av sina tarmstatusar, som om det vore något slags kärleksbevis. - hör du hur mycket jag litar på dig. Jag har kommit dig så nära att alla gränser suddats ut och jag vill anförtro dig allt, tarmtillstånd och slemhinnor, ja exakt allt.

Gubbar som säger att "nej,apelsinjuice, det går inte att dricka för då måste de rusa till muggen stup i kvarten. Det binder inte vätskan direkt",  och avrundar med en liten blinkning med ena ögat, som om det skedde i samförstånd, en liten hemlis oss emellan.

Nej nej nej ditt satans obehag, det finns absolut ingenting som gör att jag någonsin skulle besvara den blinkningen. Håll din skit där den hör hemma istället, inom dig med andra ord.

 

Vad i hela fridens namn är det som får folk att tro att jag vill veta detta?!

Hur skulle det vara om vi vände på det?

Gästen kommer in, frågar plikttroget hur det står till och istället för att använda mig av det grundläggande hyfs mina föräldrar lärt mig svarar jag:

- Det är inte alls bra. Drog två snabba espresso och blev sjukt risig i kistan, nu måste jag baja konstant och har rännskita, dessutom är jag jäkligt snorig, det bara rinner överallt, hela tiden. Själv då? Ska det vara en muffin eller nöjer du dig med kaffet?