Pensionerade poliser är en anledning till att inte knyta kontakter på resor.
-Shalom Djeeeni! hojtade den pensionerade polisen från Isreal för säkert fjärde gången den förmiddagen.
Jag hade sekunden innan sett honom i periferin och försökte därför utan vidare framgång göra mig osynlig där jag satt i min solstol.
Alltså fann jag honom sittandes bredvid mig ännu en gång.
Jag sa innan resan att jag inte hade några intentioner att hamna i samspråk med någon. Och det hade såklart varit bäst om det blivit så.
Jag är ju en person som hamnar under allsköns packs radar.
De kan liksom nosa sig till mig oavsett land jag befinner mig i.
Den pensionerade polisen, som sedermera också visade sig gå under passionerade polisen, som jag hade tittat på fotboll med dagen innan tyckte inte alls som jag att just det hade räckt som kul reseminne.
Trots att han enligt egen utsaga reste med sin fru syntes någon sådan inte till. I alla fall inte de otal gånger han ogenerat slog sig ner vid mig för att utveckla, det som han tyckte, relationen mellan oss.
I sann snutanda bombade han mig med frågor som smattrade likt hagel.
- Åt du frukost i matsalen? Jag såg dig inte.
- Gillar du att simma?
- Vad gillar du att läsa?
- Vad jobbar du med?
- Vad gillar du för mat? - Tycker du om att laga mat?
Alla dessa frågor besvarade jag med blicken stålsatt i boken, allt för att verka dryg och ointresserad men det gav ingen effekt. Frågorna fortsatte i k-pistfart.
Och efter varje fråga kom ett utförligt svar från polisen själv, som inleddes med att han med kraftigt utspretad hand slog sig för bröstet och sa - I like that too!!
Ett tillfälle hade kanske varit överkomligt, men karln hade uppenbarligen en arsenal av frågor som aldrig sinade utan kunde användas vid minst fem tillfällen om dagen.
Visst, jag hade kunnat be honom att " fuck off " men det kändes lite magstark eftersom han inte var otrevlig och inte heller fysiskt närgången utan bara sjukt enerverande. Som en fluga som bara svärmar kring en som inte går att vifta bort.
Vår relation avslutades dock efter att han yttrade en önskan om att fotas bredvid mig. Då kom min öppning och jag kunde sätta ned foten...efter två dagar alltså.
Jag är evigt tacksam att jag inte stötte på honom tidigare under vistelsen.
Det hade kostat alldeles för mycket enegi att försöka hitta gömställen på ett hotell längre tid än så.
Och det är därför, mina vänner, jag inte vill träffa massa roliga människor när jag reser, för det slutar aldrig väl när någon får upp ögonen för mig.