Hur tillrättavisar man vuxna rebeller?
Ibland skäms jag över mig själv.
Kanske ganska ofta närmare bestämt.
Men det som gör att jag skäms mer i vissa lägen är den här överraskande insikten om mina egna oanade brister.
Inte med det sagt att jag annars går runt och tror att jag inte har några brister, utan det handlar om när de där bristerna jag inte varit medveten om uppenbarar sig.
När min karaktär säger att jag bör agera på ett visst sätt men min kropp låser sig.
När hela mitt väsen säger att jag ska, men den oväntade situationen gör att jag paralyseras.
Som när vuxna, till synes normala, kvinnor sitter med skorna uppslängda på tunnelbanesätet.
Jag tillhör ju tantskaran som vänligt men bestämt tillrättavisar ungdomar som sitter med sina skitiga dojor på sätet, men hur tillrättavisar man vuxna rebeller?
Förmodligen på precis samma sätt.
Men situationen är så främmande, så absurd, att jag helt enkelt inte får fram ett ljud.
Två gånger inom loppet av en vecka har jag hamnat vid just kvinnor i 50-årsåldern som nonchalant svingat upp skodonen på sitsen mittemot.
Och det enda jag lyckats prestera är ett surt blängande.
Medan jag sitter där och fånglor jobbar hjärnan på högvarv med att få till den rätta formuleringen, men jag får inte fram en enda stavelse.
Kanske gör de detta som en tyst protest mot männens ständiga skrevluftande som tar upp fler säten än nöden kräver. Men varken skrevluftande eller skitiga säten faller mig i smaken.
Jag tar sats, men faller platt.
Därför sitter jag och skäms medan jag gång på gång tar ett djupt andetag för att ge de förmanande orden en skjuts fram..och förblir tyst.
Jag som ingriper när någon utsätts för hot. Jag som slänger av stökiga människor från bussar. Jag som går emellan vid bråk...Jag som inte vågar säga till en vuxen människa att ta ner fötterna.
Ja, då skäms jag som allra mest.