Snutjenny

Jag har länge velat fram och tillbaka. Slitits mellan att hemlighålla och att avslöja.

Men nu känns det som jag nått den punkt då tiden är inne.

Jag försökte in i det sista att kämpa emot, men till slut blev yttre krafter för stora att hantera. Det var inte ett aktivt val, utan en handling skapad av grupptryck. Jag kapitulerade.

Jag har blivit en kramare.

Vad i hela friden är det du säger? kanske du tänker just nu.

Men ja, kanske kan man lära gamla hundar att sitta trots allt?

I den här nya mjukare miljön jag nu befinner mig (min arbetsplats), är kramen en självklar del i vardagen, också  bland kollegor.  Det som jag tappert kämpat mot under så många år.

Den tidigare inställningen till denna fysiska handling är inte längre gångbar.

Famntaget är där. Varje dag.

Och som med alla obehagliga saker så vänjer man sig även vid detta. Att det var överväldigande första månaderna kan jag inte neka till, men ju längre tiden går desto mer naturligt blir det.

Tro för allt i världen inte att det är fritt fram nu. Ett visst motstånd finns kvar i mig. Främlingar gör sig icke bevär.

Fast vem vet, fortsätter den fysiska utvecklingen i den här takten finns risk att jag grips för sexuellt ofredande mot okända människor ute i julhandeln.

Så se upp där ute och ha ögon i nacken.....