Förnimmelse av åtrå.
Varje sen kväll drabbas jag av den.
Känslan.
Den som liksom hettar rakt igenom kroppen. En retsam kittling som får hårbotten att resa sig och likt fjäderlätt beröring får dig att skälva av välbehag.
Trots att det var så länge sen minns jag som om det vore igår...
Känsla som ibland försvinner men förr eller senare alltid dyker upp.
Många sena heta sommarnätter har orsakat detta.
Fönster som står på vid gavel och en svalkande vind som söker sig in i lägenheten.
Det är då det händer...
Det är då förnimmelsen av åtrå fläktar förbi.
Varje kväll vid den här tiden står nämligen någon utanför mitt hus och röker.
Som älvor dansar de små rökaromerna in och omfamnar mig i en lustfylld dans. Knappt märkbara, men tillräckliga för att väcka mina sinnens lustars till liv.
Sveper förbi och lockar mina minnen till svunna tider.
Det är förstås helt otänkbart att låta sig dras med. Att ta en liten en och sen tro att man kan leva vidare som inget hänt...
Nej, för först måste man genomgå en rad långa och mycket otrevliga hostanfall. När man väl tagit sig igenom dom så är man med största sannolikhet tokkörd igen..
Så är det för mig i alla fall.
Den 11 september är det fem år sedan jag slutade. Sen trodde jag efter drygt två år att jag skulle kunna feströka, det är ju en trevlig företeelse, men nej. Genast torskade jag dit på ett halvår till.
Så så här ser mitt liv ut numera.
Jag ligger ensam i soffan om kvällarna och låter mig tillfredställas av grannens lustar...
Känns så där faktiskt.