Snutjenny

Jag är en rätt så yvig person. Jag talar väldigt mycket med såväl mun som händer.

Det har nog egentligen alltid varit så, men det är fullt möjligt att mina 13 år med syrianska kollegor spätt på det ytterligare.

Jag själv tänker givetvis inte på detta, ytterst sällan faktiskt, men det händer att folk kommenterar det.

Dock har det aldrig varit så tydligt som i går.

För när man samtalar med någon som följer ens minsta vink, bokstavligen, går det inte att negligera det faktum att mina händer lever ett eget liv.

Personen i fråga följde mina händer med blicken så fort jag rörde dem, vilket som sagt sker ofta. Och det är ganska jättesvårt att föra ett samtal med någon håller fokus på händerna och inte ögonen.

- Oj, förlåt. Jag märker att mitt kroppsspråk distraherar dig. Jag ska försöka hålla mig stilla. sa jag därför.

- Ingen fara. Det är väldigt italienskt på nåt sätt. blev svaret.

Men det blev inte bättre efter detta uttalande. För oavsett om jag satte upp händerna som en avvärjande gest, förvånat höll dem framför mig med tillhörande axelryckning, satte upp ett aha-finger i luften, gjorde en svepade gest åt sidan för att markera byte av samtalsämne  eller knackade med knogarna i bordsskivan följde han mina händer med blicken.

Bilden av en hund som nyfiket och hungrigt fäster blicken på godisbiten i ägarens hand etsade sig fast på min näthinna och jag kunde faktiskt inte hindra impulsen att vifta lite extra och helt ologiskt med händerna bara för att se reaktionen. Och den blev densamma.

Det kanske var lite elakt men det var ett oerhört fascinerande beteende så jag tog tillfälle i akt att utforska det närmare.

Så jag satte fingret i luften och liksom pickade planlöst i luften utan att säga någonting alls, ja då följde han även detta, liksom hypnotiserad av mina välmanikyrerade händer.

 

När vi två timmar senare avrundade kväll tyckte jag nog allt han svajade till lite när han reste sig. Om det var ölen eller mitt italienska kroppsspråk som föranledde detta låter jag vara osagt.