Sommar och hjärtesorg.
Den här dagen brukade vara den bästa på hela året. Det var den här dagen man längtade till varje månad vecka och dag.
Det här var dagen vi åkte till landet. Till vårt paradis, där såväl mamma som jag och min syster växt upp. Växt upp med människor som mer känns som släkt än ej.
Varje sommar sedan vi föddes har vi varit där. Lekt bland syrénbuskarna, metat från klipporna, spelat fotboll på ängen. Spelat spel, läst böcker solat dansat lärt oss ro, och trots mina tappra försök inte lyckats köra båt....och framförallt: bara varit. Det finns ingen annan plats där jag känner sån ro. Fullkomlig harmoni. Ingen att spela teater för.
Jag har aldrig haft andra sommarplaner än landet. Jag har aldrig firat midsommar någon annanstans än där. Jo, en gång när jag var fyra, men det minns jag inte själv. Jag har aldrig velat annat än att vara där, för det är det viktigaste och finaste jag vet. Det var moroten resten av året, att åka till landet. Alla arbetsgivare jag haft vet att jag säger upp mig om jag inte får semester dessa veckor, för det har varit mitt enda krav.
I år är den här dagen bara sorgsen. Huset vi bott i kommer inte hyras ut mer.
För första gången i mitt 32-åriga liv kommer jag inte bo i Sjöstugan.
Det är en sån sorg som jag inte vet hur jag ska hantera. En tomhet som inte kan fyllas. Jag har så många känslor som jag inte vet vad jag ska göra av: ilska vanmakt men främst sorg.
Det är den största pusselbiten i våra liv som tas bort, utan att jag kan göra ett skit åt det.
Vissa saker vill man bara ska vara för evigt.