Hajattacken i semesterparadiset; Därför blev jag aldrig rädd.
Här står jag och stoltserar med min selfiepinne på hotellets strand i Egypten.
Närmare havet än så kom jag aldrig.
För samma kväll, andra dagen på vistelsen i Marsa Alam, nåddes jag av nyheten.
Under dagen hade en tysk man blivit attackerad av en haj. Mannen avled till följd av ett avslitet ben.
Ving informerade sina gäster om detta via sms.
Stränderna skulle hållas stängda under två dagar i försök att lokalisera hajen.
Vidare info skulle ges på respektive hotell.
Någon sådan var emellertid svår att få eftersom hotellpersonalen inte alls ville kännas till varken hajar eller döda turister.
- Shark? What shark? No shark, me shark. försökte tex badvakten charma mig med.
Eller receptionisten:
- Shark? No, what shark? Oooh, you mean dolphin?
Även om många sensationslystna gäster påtalade att de dagen innan sett en delfinfena smeka havsytan, men sedermera förstått att det nog i själva verket var en hajfena som skar genom vattnet, ( folk blir så dramatiska när tillfälle bjuds) så visste jag att det inte var mördande delfiner jag frågade receptionisten om.
Jag blev senare kontaktad av TT som ville tala med någon på plats, och efter lite logistiskt roddande gav jag en intervju över telefon.
Reportern började med att ställa en fråga som jag förstår måste ställas, men som ändå kändes fullkomligt obegriplig:
- Hur känner du dig, är du rädd?
Eehh....nej, jag tror varken att det står en haj och lurpassar bakom en palm i väntan på att rånmörda mig eller att det kommer smyga in en haj i mitt hotellrum för att våldta mig. Inte heller att hajen kommer storma frukostmatsalen iklädd bombväst och skrika sin havsguds namn innan den spränger oss alla i luften.
Jag förstår ju att rädsla är en känsla som inte riktigt är rationell alla gånger, men att vara rädd för något som ofrånkomligen befinner sig i vatten, när man själv aktivt kan välja att stanna på land, känns liksom inte rimligt.
Därför svarade jag istället, något kortare än ovannämt
- Jag känner mig ganska avskräckt från att bada i havet.
Vidare fortsattte reportern
- Du har bara varit där ett par dagar, det blir ganska många utan bad i havet.
- Jag har inte ens hunnit bada i havet än, och det är väl tur det. Då hade det kunnat vara jag som blev attackerad. Men att jag inte får bada i havet känns smått i jämförelse med en död man.
(Även om de skulle lyckats lokalisera en haj inom två dagar, skulle jag inte doppa så mycket som en lilltå i havet, eftersom jag inte förlitar mig på att hajen agerade utan kumpaner. )
Jag tillade även att jag tyckte det var olustigt att nåt sånt här kunde passera nästintill obemärkt. Hade det inte varit för Vings sms, hade jag inte vetat att nåt hade hänt.
Min något nochalanta inställning till rädslan, resulterade ändå i rubriken:
Svenska turister skräms av hajattack
Så när Expressen hörde av sig samma kväll, tyckte jag att det blivit nog med smaskiga rubriker.
Framför allt kände jag att mitt namn, och i synnerhet mitt ansikte, inte behöver figurera i exakt alla svenska medier.
Och jag får erkänna att jag då kände rädsla.
Rädsla att folk skulle tro att jag själv kontaktat media för att få synas och därmed dra nytta av någon annans tragiska öde.
Därför tackade jag vänligt men bestämt nej till Expressen, som absolut skulle ha mitt porträtt och inte alls nöjde sig med mitt erbjudande om anonym resenär, och kunde därmed i lugn och ro fortsätta att njuta av en lugn semester, utan utrikesrapporteringar.
Om jag badade?
Ja, en gång. Näst sista dagen tog jag ett dopp i poolen.
