Snutjenny

Min historia av lyckade relationer med framvaskade guldkorn är ju ingen hemlighet för någon vid det här laget.

Gång efter annan lyckas jag med en knivsudds precision välja ut de män som det ofrånkomligen kommer gå åt helvete med. 

Jag ska inte sticka under stolen med att den senaste i raden onekligen låg i riskzonen för detta, men blir man kär för första gången på fem år så är man beredd att ta lite risker, ännu en gång. 

Och det var det faktiskt värt. 

Våga, chansa, vinn. För en liten stund iaf, sen avrundades det med ett dot dot dot. 

Jag har i efterhand bedyrat för mina vänner att han faktiskt är en fin person och att han inte alls gjort mig orätt på något vis. 

Om det inte vore för den inte helt försumbara detaljen att den man som efter drygt tre månader av dejtande lämnade mig med ett 'jag behöver vara själv ett tag, för jag vet inte vad jag vill", utan att skämmas för sig kungjorde sitt nya förhållande på facebook nu i veckan. Det i sig var väl inte så märkligt egentligen eftersom män i regel har förbannat svårt för att vara just själva, det faktum att förhållandets start daterades till en månad innan jag dumpades var det däremot. Det får man ju trotsallt faktiskt, hennes perspektiv eller mitt, se som lite orätt.

Men hon är rätt iallafall. För fattar man, som i detta fall, det rationella och icke förhastade beslutet att tatuera in någons namn efter några månader, så vet man ju med största säkerhet att hon är rätt. Bortom rimligt tvivel. Jag är inte den som är den, så ett 'lycka till' är väl på sin plats.

Även ett tidigare ex tatuerade, efter att ha hotat med att tatuera mitt namn på halsen om jag inte tog tillbaka honom, in nya tjejens namn på armen tre månader efter vårt avslut. Och valde dessutom att gifta sig med henne. (Skilsmässan trädde visserligen i kraft efter ungefär lika lång tid)

En gång är ingen gång, två gånger en vana...

Vad ska jag säga? Jag har tydligen för vana att locka fram detta tatueringsbeteende hos andra. 

Jag får väl glädjas åt att jag inte frammanar det hos mig själv, för det hade blivit en faslig mängd överstrukna namn. 

Jag får försöka dejta någon icke-tatuerad person nästa gång, då kanske det inte ligger fullt lika nära till hands att namngravera huden vid ett eventuellt uppbrott. 

Kontentan är hur som haver: ibland måste man bara skaka på huvudet och skratta åt dumheterna, sina egna och andras.