Kvälls-snorten. (Men det är ju inte direkt så att jag är beroende.)
Bara för att man tycker att nässprej är guds gåva till människan behöver man inte vara beroende för det.
Och om man alltid köper en ny när den gamla är slut, men trots det behåller den gamla utifall en krissituation skulle uppstå och det faktiskt finns några små svårflörtade droppar kvar längst ner på botten, så tycker jag faktiskt inte att det behöver placera en i nåt beroendefack.
Försöker man titt som tätt sluta men misslyckas efter mindre än ett dygn så kan det säkert finnas en rad anledningar utöver beroende.
Och vadå, bara för att man panikar när backup-sprejen verkligen är slut när man ska sova, skulle man vara beroende då?
När man sätter upp flaskan i motljus i hopp om att se åt vilket håll sprejröret ligger så man verkligen vinklar den rätt när man pumpar, och när det inte lyckas, med darrande fingrar börjar skala bort etiketten för att se bättre, så behöver det inte tyda på nåt beroende.
Och när tålamodet tryter och man dissekerar flaskan för att komma åt den sista dyrbara droppen om man så ska behöva hälla i den i snoken, så tycker jag inte att det betyder att man är beroende.
Nä, då kan man gå och lägga sig, njuta av segerns sötma, andas fritt och bekymmerslöst och känna hur känslan av välbehag sprider sig i kroppen. Skapar ett lugn.
Sluta kan jag göra en annan dag. Det är ju verkligen inga problem, jag är ju inte beroende på nåt sätt.
