Snutjenny

Vaknade ensam i mitt rum i morse. 

Tur var väl det, för jag kände mig inte helt övertygad om det när jag släckte för natten. 

Men ingen servitör satt på sängen och stirrade på mig när jag slog upp mina blå. 

Jag rekade lite snabbt i hotellmanualen för att se om de möjligen serverade en senare frukost i strandbaren, så att jag skulle slippa möta gårdagens poesiskrivande adonis i hotellmatsalen.

Det kan faktiskt hända att jag åt såväl lunch som middag på andra ställen igår för att kringgå det faktum att den kärlekskranke servitören förmodligen väntade sig en reaktion på morgonens utspel.

När jag insåg att jag stod och aktivt letade föda på annan ort blev jag förbannad.

Inte nog med att karljäveln skapar ett obehag, han sätter mig dessutom i en situation som jag behöver hantera. På min semester. Och jag har minsann inte bett om det. 

Så som en vis man i Bromma en gång sa till mig "Fuck it, I dont care" . 

Med dom orden i ryggen gick jag, med den rak, in i matsalen. 

Det här är hans egen skit att hantera. 

Uppskattningsvis tog det väl lite drygt en bråkdel av en sekund innan han stod uppsmilad bredvid mig. 

- Good morning! Var var du igår? 

- Inte här. svarade jag moget nog med solglasögonen kvar på och med huvudet vänt ifrån honom. 

-Men jag såg dig varken till lunchen eller middagen? 

Ha..you dont see me! tänkte jag men svarade att jag valde att äta nån annanstans. Sen vände jag på klacken. 

Jag hann inte mer än att sätta mig innan han var där igen likt ett tuggummi under skon. 

-Ehh.. the letter...yesterday...

Om han nu valde att ta upp det så...

- Inte ok. sa jag och stirrade ut honom.

- Men ..

- Inte ok. Jag är gäst på det här hotellet och det du gjorde var inte ok. 

Nånstans här insåg jag dessutom att han inte bara är servitör utan även kan titulera sig med chefsposition. 

Det var inget jag gissade mig till bara så där utan nåt som han på något vis försökte ursäkta sig med. 

Varför det skulle ställa honom i bättre dager vet jag inte. 

Skulle det vara för att det är så ensamt på toppen, eller för att kvinnor i regel brukar tända lite extra på det och att det därför är mer ok att sticka till en servett med stalkerliknande poesi? 

Jag var inte heller sugen på att få nån klarhet i det så jag försökte avrunda samtalet med att säga att "jag tänker låtsas som att det här aldrig har hänt." 

Men restaurantchefspositionspersonen ville inte låta mig få sista ordet. 

" Ok, you know, I dont like you anymore" 

Kvar lämnade han mig, his first rose, att vissna. 

Men jag blommar som aldrig förr när bekymret nu är ur världen.