Hotell-liggare.
Det är inte utan att jag saknar Mohammed.
Ni vet städaren i Egypten som efter två dagar besvarade mitt "good morning" med ett "I love you".
Jag kanske inte direkt saknar honom som person, utan just för att han var en person.
Här är dom en hel jävla armé.
Jag går inte runt och tycker att jag är guds gåva till mannen, men här verkar jag iaf vara den enda.
Jag är ju enda ensamma kvinnan på hela bygget vilket gör att de inte har så mycket annat att välja på. Och man måste väl ha nåt?
Sedan jag kom hit har fyra ur personalen försökt lägga vantarna på mig. Turligt nog inte bokstavligen vilket på nåt vis ändå är en tröst i sammanhanget.
Nog kan jag tycka att det rimligtvis borde ingå i nåt slags policy att inte ragga på gästerna, men det kanske inte är så noga.
Tillvägagångssätten har varierat, från försiktigt trevande ( vi kan gå till stranden ihop. Jag kan sjunga. Och jag kan spela gitarr också) till det något mer aggressiva ( facebook? Whatsapp? Give me your number!)
Ytterligare en tröst är att de faktiskt ger upp efter ett försök.
Utom bartendern som kallar mig sweetie och honey, som efter att ha fått nekande besked tre dagar i rad beslöt sig för att prova nåt nytt. Att slå på stora trumman och ta till de stora gesterna.
Därför fann jag mig plötsligt i ett regn av blomblad medan han deklarerade för övriga gäster att jag var underbar.
Den typen av 'galna upptåg' faller sällan i god jord.
Tydligen var det hans äss i rockärmen. Det sista tappra försöket som annars alltid funkar, för efter den kvällen har han kapitulerat.
Även om jag nu till vardags inte är särskilt van vid att vifta bort karlar som småflugor så har det inte varit störande till den gräns att det är obehagligt eller lägger sordin på mina dagar här.
Tills i morse. Den något avslappnade inställningen ändrades med besked när jag under frukosten fick motta ett 'brev' från servitören.
Och maken till stalkerbrev får man faktiskt leta efter.
"You dont see me. But i see you..."
Jo jag tackar jag. Innebär det här på nåt sätt att jag behöver sova med ett öga öppet?
Och vad är planen med ett sånt här "ömhetsbevis", att jag ska svara på en ny servett?
Och hur ska jag förhålla mig till detta när jag ser honom igen?
Kan det bara negligeras. Kan den sjukt obekväma stämningen då absorberas av den stekande solen.
Apropå det, bör jag även ha ett öga öppet när jag ligger och solar?
Karln hade tom ansträngt sig med att rita, vad jag förmodar är en ros.
Rimligtvis borde jag alltså komma undan med att teckna ett ris.
Eller?
Nåväl, imorgon är som bekant en annan dag och då blir det antingen bättre eller så vaknar jag av att han sjunger vaggvisor vid min fotände.