Oväntade gym-konflikter.

Man kan ju för fan inte gå runt och försöka vara trevlig och lustig hur som helst. Det borde väl jag om någon ha lärt mig vid det här laget, men ändå överraskas jag gång på gång.
 
Lördagmorgon och jag skuttade glatt iväg till gymmet...bara för att mötas av en stängd dörr.
Det visade sig att gymmet inte skulle öppna än på en halvtimme.
Trevligt nog låste de upp och de lät mig ändå smita in 10 minuter innan öppning om jag lovade att avvakta i omklädningsrummet tills klockan slog "Öppet".
Det här skriver jag inte för att låta tränings-skrytsam på något vis, jag försöker inte basunera ut:"wow, först av alla på gymmet" men det kommer ha en betydande relevans senare i den här historien.
För när jag, efter avslutat träningspass och dusch, stod och fönade håret såg jag hur en kvinna öppnade sitt skåp, precis bredvid mitt, och suckade tydligt. Hon tyckte uppenbart att det var oerhört besvärande att behöva dela utrymme med någon annan.
Och eftersom jag är en person som inte gärna tar för mycket utrymme ( i alla fall inte i såna här sammanhang) lämnade jag spegeln och kilade tillbaka för att åtminstone stänga till skåpsdörren för att inte ta plats i onödan.
- Är det inte lustigt hur man alltid lyckas hamna precis bredvid någon, oavsett hur många skåp som är lediga? kvittrade jag glatt.
Kvinnan i övre medelåldern tyckte tydligen inte alls att detta var särskilt lustigt eftersom hon svarade något som man inte alls kan tro att en kvinna i övre medelåldern ska svara.
- Jag var här först!
- Förlåt mig? replikerade jag såsom jag alltid gör när jag mycket väl har hört men generöst erbjuder personen möjlighet att få omformulera sig.
- Du tog skåpet bredvid mig. fortsatte hon likt ett obstinat barn.
Sällan i mitt liv har jag kämpat så mycket med att hindra impulsen att helt sonika slå en medelålders kvinna på käften. Alternativt stänga in henne i skåpet, låsa och gå därifrån. Men jag stillade mig självfallet.
- Nu spelar det kanske inte någon större roll vem som var här först. svarade jag istället. - Det var bara avsett som en liten lustighet och inte som någon kritik.
Mer energi än under hela träningspasset förbrukades åt att hålla tand för tunga. Hela mitt väsen kämpade för att inte säga att det faktiskt var jag som var där först, vilket personalen utan tvekan skulle styrka, eftersom de låste upp för mig och ingen annan levande själ befann sig i lokalen. Men det är ju dagisnivå på sådana diskussioner  och vilken vuxen kvinna står och käbblar på den nivån? Förutom kvinnan som stod framför mig förstås.
- Nej, det kanske det inte gör.
Äntligen hade hon kammat till sig, tänkte jag och började slappna av något
...men jag var här först! fortsatte dårskapet till kvinna.
- Jaha, men då får jag önska dig en trevlig dag då. svarade jag i artigt tonfall.
- Detsamma, sa kvinnan segervisst och svassade ut från omklädningsrummet.
Så jag vill väl egentligen bara ta tillfället i akt och skriva här, så alla kan läsa:
NEJ, JAG VAR DÄR FÖRST!!!
Det var ju tydligen jävligt viktigt, så jag vill bara klargöra det.
Men desto viktigare var: Min personliga utveckling och att jag faktiskt inte gav mig in i den striden.
Nästa gång blir det yoga, helt klart.