Odelad förnedring är dubbelt så tung att bära.
Hur mycket grus och snäckor ryms det egentligen i ett par bikinibyxor? Nästintill obegränsat mycket faktiskt, vilket jag blev varse om under oerhört genanta omständigheter.
Innan resan hade jag tagit en PT- timme på gymmet.
Min, inte så oerhört vältränade ,kropp svarade genom att ge mig den otvivelaktligen värsta träningsvärken sedan jag dansade poledance för fyra år sedan och då höll på att bli invalidiserad på kuppen.
Denna nästan utomkroppsliga värk höll sedermera i sig under närmare en vecka. Därtill gjorde den även att jag belastade kroppen annorlunda och även fick träningsvärk på andra ställen vartefter.
Det är inte för att skryta om PT-lektioner som jag tar upp detta, utan för att just den händelsen föranledde ett av de mest skamfyllda ögonblicken i mitt liv.
Den första dagen här i Golden sands så gick vågorna rätt höga. Inte på nåt vis så högt att man inte fick bada men högt nog för att det skulle bli rejält vingligt.
Stränderna här är väldigt långgrunda, ett faktum jag inte riktigt var medveten om när jag slängde mig ut i det livliga havet.
Plötsligt gjorde sig pt-timmen påmind och det smällde till i musklerna. Närmare bestämt i baken.
Kramp, sendrag eller bristning står jäkligt oklart, men klart var att jag inte kunde röra benet.
Som en desperat hund började jag veva mig in mot land, men kom för långt in. Benens vinkel, som jag trodde skulle vara lätt böjda, visade sig överraskande vara snarlik lägsta punkten av en squat, kunde inte bära upp mig på den långgrunda stranden så jag föll handlöst framåt.
Och sköljdes bakåt av nästa våg.
Fortfarande bara ett funktionsdugligt ben.
Tvärkört.
Jag sköljdes framåt.
Shit, byxorna höll på att fastna i sanden.
Fanns inte en tillstymmelse av styrka i min kropp.
Så fortsatte det.
Som en jävla val sköljdes jag upp och ner över strandkanten.
Den finkorninga stranden förvandlades dessutom till lömsk kvicksand och det var omöjligt att få fäste.
Detta synnerligen genanta skådespel blev inte bättre av att jag för varje förnedrande uppsköljning kände hur byxornas tyngd ökade av all sand som liksom skyfflades in dom och huruvida dessa skulle hålla sig uppe vid en eventuell landstigning vågade jag inte tänka på.
Slutligen lyckades jag, utan badvaktens hjälp, kravla mig upp med armbågarna och befann mig i säkerhet.
Dock fortfarande med ena benet låst.
Och när jag förläget glipade på bikinibyxorna när jag vaggade bort från vattnet föll det ut sand och snäckor som skulle kunna räcka till ett helt sandslott.
Just där och då, ensam vid vattnet med 50 st solstolsplacerade betraktare framför mig, önskade jag så innerligt att jag hade kunnat skratta bort spektaklet tillsammans med någon, men låtsades istället vara oberörd när jag lade mig tillrätta i stolen och med överdrivna gester började strecha sätesmuskeln. Då skulle folk kanske iaf förstå varför jag som en 90åring inte kunde ta mig upp ur havet själv.
Som en liten sorglig final föll de resterande snäckorna ut ur byxorna ner på badrumsgolvet när jag flera timmar
senare kom upp på rummet för att byta om till middagen. Som en liten påminnelse om att odelad förnedring faktiskt är dubbelt så tung att bära.