Upprättelsesemester i Bulgarien.

Golden Sands. Ensam. Dag 9. Inte en enda dråplig uppdatering. 
Varför? Jo, det kan beskrivas med ett enda ord.
UPPRÄTTELSE. 
Så ljuvligt ordet liksom rullar i gommen innan det slår en yster kullerbytta ut ur munnen. 
 
Efter fjolårets minst sagt katastrofala (katastrofeee) vistelse i Side så var det inte bara med självklar förväntan jag begav mig till de gyllene stränderna i Bulgarien. Visst trodde jag nu som då att jag bokat världens bästa semester, och just därför höll jag förhoppningarna nere. 
Jag mindes med en rysning att jag förra året var den enda som klev av transerbussen vid hotellet i Side, då ännu utan vetskap om varför. Oron rev därför i mig när jag även denna gång klev av själv. Dock övergick oron till ett slags lugn så fort jag klev in i lobbyn och fann mig själv inom loppet av ett par sekunder hålla i ett glas champagne. 
 
Flygresan ner blev däremot en rysare. Självfallet hamnade jag på samma rad som det enda skrikande barnet i planet. (Vars mor slängde sitt frissiga hår i mitt ansikte som nåt slags ticks ganska exakt var tionde minut resan igenom. Jag hade givetvis sagt till om det inte vore för att barnets mor var gift med en ytlig bekant på jobbet som jag inte hade för avsikt att tillkännage mig inför. Det blev förstås svårt då han satt två stolar ifrån mig och vm i stel resa inleddes )
 Barnet använde slugt sin solostämma till att trigga igång fler barn och plötsligt ploppade de upp som svampar ur marken. Alla dessa barn som inte synts eller hörts, plötsligt befann jag mig i ett hav av skrikande barn. Och för varje nytt skrikande barn tänkte jag, "helvete, vore typiskt om jag hamnade på samma hotell som dom...eller dom.. eller dom" men så slog mig insikten att det faktiskt vore rent omöjligt då jag bokat rum på ett barnfritt hotell. Och i samma veva som det kom till mig förvandlades barnskriken till änglakörer i mina öron. 
 
På det här barnfria hotellet kan man inte drälla runt hur som helst. Middagen går tex av stapeln med två sittningar vilket gör det väldigt trivsamt eftersom man då har en sån enkel sak som bestick tillgängliga när man sätter sig till bords. Att slippa mankemanget att varje kväll förklara för personalen vad en gaffel är och att man är i behov av en sådan gör rätt mycket till för husfriden. 
Personal finns i ett överflöd, utan att egentligen märkas. Uppradade i västar inväntar de gästernas önskningar.  De serverar med ett leende på läpparna och inte genom att slicka sig runt munnen och placerar försiktigt ut bestick med sin handskbeklädda händer som de i övrigt håller i styr. 
Här attackeras man inte med blomblad under sittande middag och det kommer inte heller någon pajas och sliter boken ur handen på en, utan i den mån det bjuds på underhållning så utförs den av folk som faktiskt kan sjunga och gör så i en avskild lobby och inte vid min middagstallrik, inte heller på en scen utanför mitt rum. 
Det är ljuvligt lugnt omkring mig. Folk är till och med tysta när de badar i poolen, vilket såklart gör att jag detta år inte osympatiskt sätter i öronpropparna  när jag ligger i solstolen. 
Det ska vara tyst på rummen klockan 23 och det är det. Även på hotellen runt om. Därför kan jag sitta på min balkong och läsa mina goda böcker utan att att ackompanjeras av "shoooooooowtimeeee" och juckande lekar. 
Inte heller några tandlösa svenska fylltrattar som lämnat löständerna på rummet ler mot mig i korridorerna. Nåja, den slängkyssande ryssen på balkongen bredvid snubblar väl nästan in i kategorin, men han åkte igår. 
Så därför mina vänner, är det enda som hänt hittills mitt eget fel, men det återkommer jag till.