Att sätta ett pris på sin kropp.

I mitt jobb i butik handlar det mycket om service och om att underlätta för kunden i största möjliga mån. 
När män handlar presenter till kvinnor så underlättar det tex om man tar på sig plaggen för att de ska få en bättre uppfattning om hur dessa ser ut på. 
Igår kom en man in och ville köpa ett skönt sommarplagg till sin mor. 
Jag visade några alternativ på galge och erbjöd mig därefter att ta på mig dem för att vägleda storlek och modell. 
Vi enades om en kjol och begav oss till kassan, men när jag skulle blippa varan var prisetiketten spårlöst försvunnen. 
Vi startade ett gemensamt sökande men utan framgång. 
Etiketter ramlar av i tid och otid men om man ska ge bort en exklusiv gåva så vill man ju självklart att den ska ha en lika exklusiv etikett, om inte annat som intyg på exakt hur exklusiv den är. 
Nu fann jag dock inget annat råd än att sätta dit ett handskrivet substitut. 
Kunden var visserligen nöjd och glad men det grämde mig eftersom jag visste att jag just sett den där förbannade taggen. 
När jag timmar senare kom hem, hängde jag i min egen kjol i garderoben och gick till badrummet får att befria mig även från underkläderna. 
Då föll den ner. Från underbyxorna. Den lilla nätta taggen på ca 3×8 cm. 
Helt bekymmerlöst har jag alltså förmodligen knatat runt med denna blygsamma prislapp innanför troskanten de senaste fem timmarna, utan att det bekom mig. 
 
Man ska inte sätta etiketter på folk men uppenbarligen går det alldeles utmärkt att sätta en på sig själv.
Går man runt med prislappar i trosorna är det kanske inte så konstigt att rekryterare och andra tveksamma män skickar näckande selfies, trotsallt.