Även vackra män kan vara fula gubbar.
Nyligen skaffade jag Linkedin och utökade på så vis min möjlighet att nätverka med nya jobbkontakter.
Men visst är det lite förvirrande med alla sociala appar?
Jag bläddrar lite förstrött på Tinder och inser att mitt fokus ligger på att läsa mäns jobbtitlar. Inte för att det är den viktigaste egenskapen hos en framtida partner, utan för att inspireras till ev karriärsbyte.
Byter till Linkedin, bläddrar bland kontaktförslag.
Stannar till.
Han ser snygg ut, honom lajkar jag...
Nej tusan, det här är ju jobbforumet.
Plötsligt är det ett enda stort sammelsurium av titlar, potentiella chefer och möjligen kärlekskranka karlar.
Det gäller att skilja på dessa ting.
Det gäller att se gränserna även om de i swipandets stund kan tyckas suddiga.
Man hinner ju förstås backa och se sitt misstag innan det begåtts. Således inga fadäser från mitt håll, men jag är ju inte ensam om att ha Linkedin.
Efter nån vecka i detta arbetsrelaterade forum kom jag i kontakt med en rekryterare och vi bestämde tid för ett förutsättningslöst möte för att diskutera processen vid rekrytering.
(Möjligen kom vi också framöver att diskutera just processer och hade behövt gå igenom betydelsen av "förutsättningslöst")
Jag har inte för avsikt att lämna mitt nuvarande jobb i dagsläget, men är ändå nyfiken på att se vad som finns att erbjudas.
När jag kom till mötet svor jag för mig själv och önskade att det hade varit på Tinder jag stött på denna man. Stilig som tusan och väldigt behaglig.
Tänk om man lyckades få till en sån dejt oftare än en gång om året liksom. Bara det att möta nån som man blir attraherad av, sker ju ungefär en gång per år.
Men nu var det alltså inte några romantiska syften som skulle tillgodoses utan yrkesmässiga.
Vi talades vid i knappa timmen och skildes sedan åt med intention att höras vidare gällande cv och eventuella möjligheter.
Det visade sig sedermera finnas fler intentioner än så.
Efter ett par timmar fick jag meddelande som tackade för gott samtal och lovord kring min person.
Vi höll kontakt och pratade en del om träning och att kanske få till ett gympass.
Så långt kanske gränserna var något diffusa men ändå inom ramarna för vad två jobbrelaterade kontakter bör skriva om.
Men sen dök den, för honom, briljanta idén upp att skicka en bild på sin bara torso.
Det är möjligt att jag också hade velat visa upp mig om jag hade haft hans bringa, men det är ju lite då det där med gränssättning dyker upp. Om att backa och reflektera innan misstaget begås.
För att tänja och stretcha lite ytterligare på dessa gränser så frågade han om jag skulle behöva en skön ryggmassage.
En sådan kommentar faller liksom inte i god jord hos mig oavsett vilket nätverk den presenteras i.
När ingen form av intimitet skapats.
När ingen romantisk situation har uppstått.
När nån liksom utan uppvärmning eller förspel drar till en ryggmassage likt en örfil i nyllet.
Nån som har erbjudit mig att vidga mina karriärmöjligheter...helt förutsättningslöst, alltså.
Jag ifrågasatte planen med detta tilltag och fick som svar att det inledningsvis inte fanns avsikt att vara "flörtig" utan att han fick feeling och inte kunde hejda sig.
Jag påtalade att impulskontroll i många avseenden är en god egenskap.
Därtill:
Jag: Är inte du gift.
Han: Jo, det stämmer att jag är gift.
Inga konstigheter liksom. Klart att jag är gift. Nu sitter jag bara i tristess och vill nyttja dig som verktyg i mina dagdrömmar.
En man bakom ett stort skrivbord i en typ av maktposition.
En heltrygg känsla att kvinnan (jag) han träffade i knappt en timme inte skulle föra honom bakom ljuset och förråda honom och hans spontanitet.
Dessa stackars män utan impulskontroll. Som utan möjlighet till reflektion: gör.
Som inte kan hejda sig, bortom kontroll.
Det måste vara svårt att bara gå på feeling, utan att styra sig själv.
Det är synd om män(niskan.)
Jag har trappat ned lite på Linkedin sedan dess...eller uttalas det "ligg-in"?
Ligg-in dig till nya möjligheter!
Jag får kanske prova att reka jobbinspiration genom Tinder istället.