Snutjenny

Förutom möjligtvis i fjol när jag och tandläkaren hamnade i ett slags diskussion om vilken tand han egentligen skulle laga och efter tålmodigt debatterande påtalade han sammanbitet möjligheten för mig att byta tandläkare om jag, hans 30åriga erfarenhet till trots, inte kände förtroende för honom. 

( Jag säger inte att han hade rätt, men han fick iaf borra i den tand han förespråkade. Det är svårt att bevisa nåt annat liksom)

 

Den här gången klarade jag mig ifrån både hål och obekväma dispyter, och jag suckade lättad över att slippa lagningar. 

- Du är för gammal för att hålla på med att ha hål i tänderna. sa tandläkaren.

- Men jag hade ju ett hål förra året. svarade jag.

-Ja, men nu är du alldeles för gammal för det. replikerade tandläkaren. 

Och med den informativa dialogen i ryggen gick jag till receptionen för att betala. 

Triumferande sa jag där till sköterskan att jag bara skulle betala för en undersökning eftersom jag inte hade något hål. 

- Det är du för gammal för!

Jo, det hade jag ju vid det här laget förstått, men påtalade ändå lättnaden över faktumet. 

Jag är ju nämligen bra på rätt många saker, därbland uppkastningar. 

Jag säger inte att det är nåt att skryta om, bara att jag tyvärr gör det oftare än många andra.  

Om nåt luktar illa. Om nån berättar en äcklig historia. Om jag ser sånt som kommer innifrån människor. Och när jag borstar tänderna. 

Just av den anledningen var jag lite extra lättad över att inte ha några hål.

Naturligtvis borstar jag tänderna ändå, jag är ju ingen grottmänniska, men vissa reflexer går av naturliga skäl inte att trotsa, så jag får ju avrunda i tid så att säga. 

När sköterskan tagit in vad jag sagt lade hon an en medlidsam min och frågade om jag upplevt något traumatiskt som barn medan jag borstade tänderna. 

-Nej.

- Det var ingen som tvingade dig att göra det? 

Förmodligen inte mer än vad andra barn utsätts för. Två gånger om dagen, säger väl seden?

-Har du prövat att meditera innan? 

-Well...inte direkt. 

-Tänk att det ska var din stund. Bara din. Ingen får störa. Det är bara din tid....

-Jag bor ju själv så det är liksom ingen annan som kan avbryta. 

Så sken sköterskan upp. Och sa med självklar röst

-Men du, har du prövat att stå på ett ben.

 

Lika självklart som att det alltid hade varit lösningen på allt. 

Lite som att om FN bara stod på ett ben så skulle konflikten i Syrien lösas. 

Som om att stå på ett ben egentligen alltid är första alternativet i felsökningen

: vi kan tyvärr inte gå vidare i processen förrän du stått på ett ben. 

Den första åtgärden vid åkomma eller konflikt; prova alltid att stå på ett ben. Funkar inte det så får man vidta åtgärder...

-Nej, det har jag visserligen inte...

Sköterskan ställde sig upp. Intog position som en stork eller ninjakid.

- Om du står så här så tränar du samtidigt balansen och den här muskeln i rumpan som vi sällan kommer åt. 

Daskade sig själv på låret, medan jag själv hade fullt sjå att inte skratta rätt ut. 

- Borstar du på höger sida så  står du på höger ben. Sen byter du till vänster sida och vänster ben. 

Jag tackade henne för rådet och sa att hon verkligen tog tandvård till en ny nivå innan jag lite chockad gick därifrån och lämnade sköterskan i stork-ställning.

 

Nu ska ni inte tro att jag är något otacksamt stycke som negligerar goda råd till höger och vänster...tvärtom. Alla råd är värda att överväga. Jag är för gammal, återigen, för att avfärda alternativa lösningar som trams.

 

Så om jag inte hade nog med egenheter för mig redan innan, så står jag numera alltså även på ett ben medan jag borstar tänderna.

För tro det eller ej, det funkade. 

Konsekvensen är väl att jag för alltid kommer att vara vigd åt singellivet eller att förevigt borsta tänderna i smyg.

Och om jag får barn, ja då får jag väl meditera innan, och låta det vara min stund, bara min....