Snutjenny

- Jenny, är du med i vårat lag sen!? ropade min kusin från vardagsrummet. 

- Jajamen! svarade jag med glättig stämma. Inombords svor jag. 

Meningsbytet i sig var ju inte särskilt konstigt, om det inte vore för att kusinen befann sig just i vardagsrummet, tillsammans med 20 andra personer. Och att jag var på toaletten. 

 

För att vara en person som helst inte skulle vilja erkänna att jag ens behöver besöka toaletter, så skriver jag onekligen ofta om just den destinationen. 

Jag är aldrig så saknad och så eftertraktad som när jag är just där. Hur försiktigt jag än smyger iväg eller vilket tillfälle jag än väljer så är det just då någon saknar mig.

Vid tidpunkten denna kväll hade vi just klarat av middagen i sällskap av släkten och bekanta. Desserten väntade och därefter skulle vi ha frågesport i förindelade lag.

Toppen, perfekt lucka. Medan resten av sällskapet var upptagna med att avnjuta kaffe och fruktsallad kunde jag obemärkt smita till hemligrummet. Som inte hölls så himla hemligt alltså. 

Inom loppet av några sekunder, eller på sin höjd en minut hörde jag hur de omgrupperade i vardagsrummet. 

Tidsschemat hade rappats på och jag hörde min moster uttala de ord jag absolut minst vill höra i dessa situationer: 

- Nej hörrni, vi kan inte börja spela än. Vi måste vänta in Jenny först. 

Så mycket för den ivägsmitningen. Nu satt 20 människor i ett stämningsfullt vardagsrum i Djursholm och väntade på att jag skulle komma ut från toaletten, det ställe jag absolut minst vill att folk ska veta att jag någonsin besöker. Men när min kusin ropade på mig insåg jag att loppet var kört. Därför svarade jag så glättigt jag kunde från toasitsen, som för att för mig själv avdramatisera den oerhört traumatiska insikten. 

Jag var avslöjad..med byxorna nere, ännu en gång.